Ett hjärta med bäst-före-datum
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Siri uppskattar visserligen det mesta mellan grönmögelost och plättar. Men ibland duger inget annat än en vit brödskiva med mycket smör. Eller en frukt. Eller russin.
I föräldrahjärtat finns ingen som helst oro över att hon äter för lite. För det mesta är aptiten god och vi behöver inte truga. Problemet är det jobbiga humöret som blir följden av matratande. Den låga blodsockernivån - och eftersom hon är lik far sin spelar den låga blodsockernivån roll. Stor roll.
Då är det lätt att lätta på föräldraprinciper och smöra den där mjukmackan.
Men när allt kör ihop sig och fröken river ner och river upp och river allt mitt emellan - och ens egna humör dessutom krymper ihop till ett omoget krusbär - är det så jäkla lätt att glömma. Trött? Check. Hungrig? Check. Tydligen kan det vara hur svårt som helst.
På tal om mat och barn hittar jag en fin blogg som skrivs av Abbes pappa. Abbe föddes i mitten av mars 2005 och det visade sig snart att han är ett hjärtebarn. Han har ett medfött hjärtfel. Ett inlägg handlar om hur svårt det varit att få Abbe att äta tillräckligt. "Jag är säker på att om du har hjärtebarn själv, så vet du vad jag pratar om. De är sådana bara." skriver Abbes pappa.
Så, mitt bland alla inlägg om operationer och oroligheter kommer små klurigheter och ordvändande inlägg som är underbart vardagskomiska.
Till exempel ett som handlar om koffeinkickar. Pappan står i köket och fixar cappucino till gästerna och får en espresso över. Så kommer sonen, som älskar espresso, springande och hojtar "Ammi affi" samtidigt som han gör tecknet för kaffe. Visst får Abbe kaffet som han sveper med den äran. Sedan är det sängdags. Men en hel bunt koffeinkickar i en liten barnkropp gör det stört omöjligt att somna.
"Räkna med åtminstone två till tre timmars sprallvaken, överprillig fnissnisse. Bara så du vet, om du tänker leka barnbarista till Bolibompa", skrives Abbes pappa.
Det är också han, som via en länk på bloggen lotsat in rekordmånga besökare till donationsrådets hemsida.
Mitt i all roligt och eländigt känner jag mig yttepyttenöjd. Till donationsregistret anmälde både jag och sambon oss för länge sedan. Men så slår det mig. Siri då? Om det skulle hända oss tre något samtidigt. Det är klart att vi ska vara rädda om våra närstående och bestämma, så att de slipper. Om.
Och svaret är lika enkel som frågan. Kan vi tänka oss att ta emot ett donerat organ för Siris räkning? Om det skulle behövas? Rädda hennes liv.
Självklart är svaret självklart.
Läser att många barn väntar på organtransplantation. Många gånger behöver de organ som är av samma storlek som deras egna.
Abbes hjärta, det har en livslängd på sju år.