Jag har nog alltid varit en aning höjdrädd. Vid åttaårs ålder kunde klättring upp till min barndomskompis Johans blåa våningssäng i Rosvik vara en kittlande upplevelse på liv och död.
Den smala stegen upp och sedan en svindlande blick ner från toppen samtidigt som man greppade sänglampan i brist på spiskroken. Trots att jag nu blivit äldre, och längre för den delen, har nog den typen av rädsla dröjt sig kvar.
Det var därför en aning förvånande när jag, Gabriel och vår nyfunne vän Sam, från den där delen på engelska landsbygden där de spelar in tv-serien "Morden i Midsomer", bordade ett mindre flygplan förra veckan för ett hopp från femtontusen fots höjd.
Vill man konvertera det till meter landar resultatet på fyratusenfemhundra svindlande meter rakt upp i luften. Som tur nog var vi kloka nog att göra den uträkningen EFTER vi nått marken.
För att lugna alla, inte minst mormor och farmor, så satt det en rutinerad och för den delen certifierad fallskärmshoppare på våra ryggar. Min hette Matty och han har jobbat i luften sedan ett decennium tillbaka utan större incidenter.
Kanske var det en vitlögn, men den hade i alla fall en lugnande effekt på mig. Hela tiden, från det att vi åkte till flygplatsen till det var dags att hoppa, var jag ändå övertygad om att rädslan skulle smyga sig på. Det gjorde den aldrig.
Istället fick jag en minuts fritt fall som skrikande förskoleflicka och ytterligare några minuter med utsikt över höstens Nya Zeeland. Solnedgången, Mordorberget från Sagan om ringen, spegelblanka sjöar.
Trots att mitt hjärta borde slagit dubbla slag av adrenalinkicken kunde jag slappna av och kosta på mig njuta av stunden jag kommer bära med mig resten av livet.
Även om det kommer dröja innan fallskärmen åker på igen så vill jag inte vara utan upplevelsen. Tills dess får istället karusellerna på PDOL locka fram åttaåringen som var rädd för toppen av sin bästa kompis våningssäng.