Det är svårt att förklara känslan under Almedalsveckan. Ibland går det nästan att ta på den, ivriga journalister som står i kö för att prata med politiker och skapa rubriker. Det partiledare som håller tal i parken, halva publiken klappar händerna varma och andra står med dem i fickan.
I söndags anlände jag till Gotland och från sekunden jag kom hit har det inte känts verkligt. Ringmuren omringar vackra små hus med utsikt mot havet och smala kullerstens gator. När jag går förbi de välbevarade villorna tänker jag att de som kallar de husen för hem omöjligt kan vara olyckliga. Det är en bidragande del till att det känns som om jag konstant dagdrömmer, det är så vackert.
Känslan av att gå i en dröm håller i sig när jag äntrar Almedalsveckan. När journalister jagar politiker och andra omtalade människor under tiden de seglar förbi en. Drömmen fortsätter när jag har ett presskort med mitt namn hängandes runt halsen, tillgång till ett presscenter med professionella journalister som skriver på deras arbeten bredvid mig och jag samtalar med politiker som Gudrun Schyman, Gustav Fridolin eller ministrar som Alice Bah Kuhnke. Ingen betalar för frukost eller lunch och solen bränner kostymklädda ryggar samtidigt som havsbrisen letar sig fram och kyler ner bara ben.
Det är absurt att vara ”en av dem” som springer runt på seminarium och intervjuar häftiga människor i Almedalen, men det flyter på. När mamma ringde mig sa jag: Det finns ingen annan plats för mig att vara på än här, just nu.
När jag steg av färjan blev jag förälskad i Gotland och sedan dess har romansen fördjupats till att fatta stort tycke för Almedalsveckan och min roll här, därför är det svårt att se klart. Men drömmen spricker ibland, när hopp om medmänsklighet och inkludering inte syns till när jag istället får syn på rasistiska och nazistiska organisationer i sina monters.
Det finns flera sidor att lyfta fram av Almedalsveckan. En del lyfter veckan som ”Sveriges största firmafest”. Men myntet har alltid två sidor och det finns mycket mer än tidlöst mingel. Veckan blir vad du gör det till. Jag har till exempel valt att fokusera på all tänkbar utbildning inför höstens val. Därför önskar jag att alla med rösträtt fick chansen att komma hit, inte för fantastiska hus och gratisfrukostar, utan för att vi inte har råd att stå ovetandes i en tid där vi ställs inför ett val som innebär en röstning för eller emot medmänskligheten i högre grad än tidigare.
Agnes Hansius