Idag får vi påsklov, och när vi kommer tillbaka till skolan återstår bara åtta veckor av min gymnasietid. Åtta veckor – det är kortare än ett sommarlov, och mindre än en tiondel av tiden jag har spenderat på Strömbackaskolans samhällsprogram under de tre år som gått.
Just nu är jag mitt uppe i universitetssökande och bostadsjakter, och först nu inser jag hur mycket dessa år har gett mig. När jag började på samhällsprogrammet som sextonåring visste jag nästan ingenting om världen. Jag såg aldrig på nyheterna, jag hade precis lärt mig vad riksdagspartiernas ministrar hette, och jag trodde att min största dröm i livet var att skriva för en modetidning.
Nu, tre år och otaliga nyhetstolvor senare, vet jag lite mer. Jag har tre nyhetsappar som uppdaterar mig varje dag, jag kan argumentera för mina politiska åsikter, och tankarna på modetidningar är sedan länge borta. Idag drömmer jag om världen, om New York Times och FN. Jag längtar ut ur min trygga Piteå-bubbla för att utforska och upptäcka världen som jag har läst om i tre år. Och jag längtar efter att lära mig mer, att förstå mer för att sedan kunna påverka och förändra.
Det har samhällsprogrammet lärt mig – att jag har en röst, och att den måste få höras. Jag tror till hundra procent att vi unga måste ta plats och att vi kan bidra till världen. Jag har också lärt mig att man aldrig kan säga att en situation är svart eller vit. Det finns alltid flera sidor, alltid flera perspektiv, och även om man inte håller med om allt måste man förstå alla sidor. Detta är otroligt viktiga kunskaper att ha i vårt samhälle idag, när tusentals aktörer strider om vår uppmärksamhet och försöker övertyga oss att just deras version är den rätta.
När jag springer ut från skolans dörrar för sista gången på studentdagen kommer jag ta med mig så många kunskaper och verktyg som jag kommer ha stor användning för i resten av mitt liv och i mina fortsatta studier. Det är därför jag skrev den här krönikan. För när jag ser tillbaka på min gymnasietid ser jag inte betygshetsen och proven. Jag ser alla viktiga lärdomar jag fått med mig och jag ser min utveckling, från en osäker sextonåring till en ung vuxen som vet exakt vad hon vill och med ett större självförtroende än jag trodde var möjligt.
Gymnasiet har förberett mig på att ge mig ut i världen. Nu är det bara upp till mig att ta den med storm.
Hanna Lindmark