En dag när sällsynt blir vanligt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag eller pappan frågar om vi ska sjunga efter kvällsläsningen vänder hon snabbt på blöjrumpan så hon ligger sked. Blinkar med lillnäven medan vi sjunger "Blinka lilla stjärna" allt medan hon klipper med trötta ögonfransar.
En morgon när jag lämnar Siri på förskolan ger jag henne mössan och ber att hon ska lägga den i sin låda. Hon grabbar tag i den och går bestämt in i kapprummet. Drar med stor självklarhet ut sin låda - den med en stjärna på - och hivar in mössan.
Jag vet inte varför jag tänker något alls om denna händelse.
Men det är fint på något sätt.
Hon är hemma på förskolan.
Sju år i rad har recepten på antidepressiva mediciner till barn och ungdomar ökat.
En kombination av terapi och medicinering kan absolut vara rätt väg tillbaka till livet. Spontant känns det dock som att ett barn ska leva livet, inte behöva hitta vägen tillbaka till det.
Men främst kanske det handlar om att vi vuxna måste våga ta vårt ansvar.
Se hur barnen har det.
Och lyssna.
Barn och ungdomar är dessutom så upptagna med att leva i nuet att det är svårt för dem att se att livet kan bli bättre sedan. Det kan ju vara svårt för oss vuxna med.
Förra helgen tog vi en milslång sparktur på isen. Siri invigde lånade sparklådan. Hon pendlade fram och tillbaka i takt, hela hon hjälpte till att få fart på ekipaget. Sedan tog tröttheten överhanden och vi bäddade ner en sovande tjej under filt som skydd mot solen. Värmande solvälgörare och blåhimmel gjorde att jag kände livet pirra och svirra i mig.
Det kanske låter befängt, men någonstans tänker jag: barn som får vara med om sådana utflykter får allt en bra chans att bli trygga barn.
Jag säger inte att något så enkelt som en sparktur är ett recept mot depressioner, men vad mer kan man göra som förälder än att ge sina barn bra mat, uteliv, gränser, kärlek i mängder, uppmärksamhet och ett socialt skyddsnät.
På fredag är det en speciell dag. Förutom det där gamla med att kvinnorna kan fria så är det den sällsynta dagen. Det är Riksförbundet sällsynta diagnoser som bestämt sig för att instifta en dag för att uppmärksamma att det finns människor som har sällsynta diagnoser och därför lever med särskilda svårigheter.
Sällsynta dagen infaller alltså den 29 februari. På skottdagen. Jag tycker det är underbart att de väljer en dag som bara dyker upp vart fjärde år.
Själva skriver de: "En sällsynt dag, för sällsynta diagnoser, då sällsynt blir vanligt".
Så det så.