Kunde inte sova. Resfeber, oro och en smula ångest höll hjärnan igång. Visserligen på sparlåga, men tillräckligt för att John Blund skulle schwen (pitemål för vidbränna såväl människa som mat, exempelvis "schwenekorven") fötterna och därför inte kunde landa med sitt paraply och vagga mig till ro. Litet långt blev det där. Till försvar kan anföras att långa meningar med bisatser tränar läsaren i förmågan att koncentrera sig. Hjärngympa. Spalten bjuder.
Alltså där låg jag och oroade mig. Hur skulle det gå? Resa med tre barn, ett, fem och sju år, plus resväskor och handbagage och boardingkort som lever ett eget liv. Åtminstone mina. Tänk om barnen måste på toa? Tre barn, en vuxen och bagage måste klämmas in på en pyttetoa. På flygplatsen. Herreje. Ingen kan lämnas utanför. Barn blir stulna. Det vet man ju. Måste se till att alla går på toa före avfärd.
Det var inte jag som skulle ut och resa. Det var sonen. Han hade sovit gott och inte oroat sig ett dugg. Det är lugnt mamma, sa han. Klart att det var lugnt. För honom. All oro var överförd på mig av en osynlig makt som bestämt att denna börda skall bäras av mödrar. Och så av Pär Lagerqvist som skrev dikten "Ångest, ångest är min arvedel".
Sonen hade varit på besök med mina "efterrätter". Det är ju så de kallas, barnbarnen. Livets efterrätt. Det här var mer en trerättersmiddag med extra allt. Fantastiskt uppiggande för en kropp som numera mer eller mindre kroniskt gått i ide. Tillvaron vändes upp och ner. Bokstavligt talat. Alla köksknivar och övriga mordredskap placerades i takhöjd och allt annat placerades ut här och var av den som skulle skyddas från allt som kunde göra ont.
Ettåringar har samma elastiska benkonstruktion som igelkottar. Genom att ställa sig på tå kan de hissa upp sig till sin dubbla längd och räckvidd och roffa åt sig. Hittar små klenoder i skorna, den trådlösa datormusen är inburad i skrivaren och där skulle den ha fått ruttna om inte fadern blivit vittne till brottet. Stekspadar återfinns under sängen och en soppslev glimmar vackert tillsammans med en visp i en buske i trädgården. Förstår inte varför folk köper leksaker. Allt underbart finns i pannskåp och kökslådor.
Allt har ett slut och morgonen för avfärd och avsked var inne. Därav mitt småhispiga tillstånd. Lugna dig, sa jag uppfostrande till mig själv. Dom är inte på flykt undan terror och död. Dom måste inte gå till Kallax och springa och gömma sig i skogen så fort dom hör röster och motorbuller. Dom ska inte över ett stormigt hav i en överfylld skitbåt. Pappan hotas inte med att tvingas göra sig av med ettåringen om han så mycket som piper till och avslöjar dem. Litet barnagråt och alla är döda. Så inte här. Fred råder. Det är fritt fram. Flygtaxin med barnsäkerhet upp till hårfästet väntar.
Jadå, sonen och de tre musketörerna klarade färden alldeles galant. Och jodå, dom hade varit på toa och klarat också denna utmaning. Och nejdå, lilleman gallskrek inte för att han satt fast, han gjorde sin plikt och sov nästan hela flygresan. Nu var dom nästan hemma och jag kunde pusta ut. Efter några dagars återhämtning är jag redo att bli Farmor igen.