2011 har knappt börjat så det är svårt att redan nu utse Årets bästa film och dito roman, men det skrattframkallande bråket mellan den dansande författaren Björn Ranelid och Svenska akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, har nog chans till en nominering i kategorin Årets gräl.
Björn Ranelid är en underbart självupptagen människa, men också en förtjusande lättstörd person. Ge honom ett fotavtryck och du kommer att få en armé av kängor på skallen.
Ranelid deltar alltså i dokusåpan (visst fan är det en dokusåpa) Let’s dance och kläcker ur sig en syrlig passning till de intellektuella betonghäckarna i akademien. Något om att "de borde ta sig ut från kammaren och börja dansa".
Den gamle bodensaren Englund svarar elakt på sin blogg att detta aldrig kommer att hända och avslutar med tasksparken "Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Ka-boom! Den visste var den tog. Den lättstötte herr Ranelid går inte bara i taket, han klättrar på väggarna också. Det är nu det blir ofrivilligt komiskt. Ranelid beter sig som ett mobbat barn med handgranater och far ut i smädelser, hot och löften om att han minsann ska ägna merparten av resten av sitt liv till att knäcka herr Englund som bara skrivit sketna "krigsböcker".
Har karln inga rådgivare, ingen fru eller terapeut som kan dra i tömmarna när det skenar iväg? Eller är det bara showbiz? Ett sätt för herr Ranelid att behålla allt strålkastarljus på sig själv enligt principen "All publicitet är bra för affärerna"?
Jag vet inte, men snarstucket fånigt är det. Och det är som bekant inte första gången som Ranelid tuggar i affekt.
Annars tycker jag att den ständigt skrytande Björn Ranelid är en rätt skön pajsare med en poetisk ådra, om än med förkärlek för svulstiga aforismer. Och även om han knappast tillhör de stora författarna så har han många beundrare, inte minst kvinnliga. Nej, han är en frisk fläkt i ett land där vi medelmåttor håller de rusigt storslagna i herrans tukt och förmaning.
Det skvallras om att Ranelids bakomliggande ärende är den upplevde orättvisan av att inte tillhöra de aderton i akademien. Förmodligen ser han sig som självskriven.
För övrigt anser jag att Peter Englunds författarskap är betydligt intressantare.
På 70-talet var Peter Englund med i SSU, men han uteslöts efter samröre med trotskisterna som ansågs infiltrera det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Han var inte ensam om att uteslutas och det är ingången till nästa ämne, Lulesonen Niklas Nordström, som nu riskerar att uteslutas.
Nordström hade den dåliga smaken att i egenskap av konsult på PR-byrån Prime försöka vrida Socialdemokraterna ännu mer högerut på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Samtidigt var han medlem i partiet och likt en gammal trotskist jobbade han i lönndom.
Niklas Nordström hade oturen att avslöjas och det finns upprörda medlemmar, riktiga sossar, som vill utesluta honom. Blir det så kan nog den gode Niklas, utan att göra särskilt stora politiska avkall, söka medlemskap i Moderaterna.
För Socialdemokraterna handlar det om att hitta tillbaka till sin själ, men risken är nog stor att partiet i desperation blir ett Moderaterna light. Då är det över på riktigt.