Jag samlar dem som digitala smultron på strå. Vurmar komma-nära-traditionen. En röst, en lyssnare.
Värdighet, vänlighet och genomarbetad professionalism.
Citatsekunder, livserfarenheter.
Jag lyssnar på sommarpratarna i telefonen eller paddan. När jag promenerar, målar naglarna och stryker.
Theodor Kallifatides är en av mina favoritförfattare och favoritföreläsare genom utbildningsåren. Jag tröttnar aldrig på hans historia om hur han lärde sig svenska. Om brevet som en ung Theodor skrev och som hans pappa efter det alltid bar i sin innerficka på kavajen.
Och så säger han så här: ”Det vore en välgärning att diskutera allt detta. Den banala, vardagliga diskrimineringen, den rumsrena rasismen, eller föraktet, är en fråga som angår oss alla. På den fronten återstår mycket att göra. I synnerhet i dessa tider då Sverige monterar ner all humanistisk bildning. Då topparna i samhället skryter om sina hårda nypor och sina golfrundor. Vi håller på att bygga upp ett gigantiskt underskott på allt som skulle kunna hjälpa oss att bli en smula bättre människor.”
Komikern Karin Adelsköld berättar om livet med grönavågen-föräldrar – som filmen ”Tillsammans” fast utan utsvävande sexliv och på landet. Producenten och låtskrivaren Nadir ”Red One” Kayat talar om drivkraften, att kämpa i femton år för det man tror på, om att sova i en New York-lägenhet med bara en madrass.
Lägg till Kristian Gidlund, Jenny Strömstedt, Elin Kling och många andra.
Vilken skatt.