Jag längtar tillbaka till barndomen, säg tio års ålder. Man hade just fyllt dubbelsiffrigt och var nu en stor tjej. Det var dags att börja fjärde klass och ifall man gick på Bergsviksskolan skulle man då få klassrum på ”baksidan” som det kallades. Den mytomspunna avdelningen på andra sidan klätterväggen där de stora barnen hängde. Jag längtar tillbaka till när man cyklade till skolan på fem minuter, satte sig på sin tilldelade bänkplats för att träna simpel addition och lära sig vad olika djur hette på engelska.
Jag längtar tillbaka till när man ringde till sina kompisars hemtelefon för att fråga om de ville leka. När ett av de många nöjena med sin födelsedag var att designa sin inbjudan till sitt barnkalas i Microsoft Word. När man hade en superhemlig klubb som ingen någonsin fick veta om. När kompisarna skämtade om en och det tog lite väl hårt men det var okej för det var bara på skoj.
Jag saknar högstadiet när man… okej nej, jag saknar inte högstadiet ett dugg, där går väl gränsen. Den grå-vita byggnaden innehållande osäkerheter, hierarkier och illaluktande trappuppgångar. Under den tid då man försökte hitta sig själv, bestämma vad man ville hålla på med i framtiden och samtidigt plugga för att få godkänt på SO-provet.
Hela min barndom har jag längtat till nästa milstolpe; ta moppekörkort, bli myndig, ta studenten. Det är inte ovanligt att som liten längta tills man är stor men nu när jag är anställd på tre arbetsplatser, betalar egna fakturor, räkningar och P-böter och får konsumera alkohol om jag vill känner jag mig inte lika taggad.
Det är jobbigt att ha medelålderskris vid 20 års ålder men för att se det från den ljusa sidan så behöver jag inte längre be om skjuts om jag ska bort någonstans, jag måste inte vara i säng klockan 21 och jag är inte tvungen att överleva på 200 kronor i månaden. Jag är nu tillåten att gå på konserter med kompisar, resa själv eller köra runt natten lång bara för att jag kan.
Visst var det lättare att vara barn, allt man oroade sig för kunde vara att förlora i fotboll på lunchrasten och man behövde inte bry sig om andras förväntningar. Trots att jag för tillfället sover under mina föräldrars tak och därför lever under deras regler vill, ska och får jag som vuxen vara min egen person, välja om jag ska vara för mig själv och jag får göra vad jag vill, när jag vill.
Fanny Lindström