"Han kämpar för löner", lyder rubriken i den rosa finanstidningen. Han är Erik Ullenhag, ekonomisk-politisk talesperson för Liberalerna. Han kämpar för lägstalönerna. För att sänka dem.
Den här liberalen har nog aldrig träffat finansmannen och kapitalisten Robert Weil. Han som hävdar att löntagarna sedan länge inte får ut sin beskärda del av allt de är med och jobbar ihop. Löntagarna får handla för lån istället för lön. Därför krisade ekonomin ihop 2008. Säger Weil.
Nobelpristagaren Paul Krugman har framfört liknande åsikter om läget i USA. Robert Weil har inte fått nobelpriset, han har fått på skallen av sina klasskamrater. Särskilt sedan han uppmanade Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till löntagarna som avstått så mycket för att kapitalisterna skulle få ännu mycket mer. "Till detta kom skattelättnader vi rika inte ens vågat drömma om", konstaterar Weil. Inte uppskattat. Inte alls uppskattat av berörda.
Nästa i tur att göra bort sig är LO-ordföranden Karl- Petter Thorwaldsson. Han pekar på att det går nästan 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig näringslivstopps inkomst. Ett nationellt rekord. 1980 klarade sig de högsta näringslivstopparna med i snitt tio arbetarlöner. Låter som rena fakirtillvaron.
Med hög befattning och hög lön följer en radda andra privilegier. Rejäla pensionsavsättningar, tjänstefolk som är avdragsgilla, välpackad fallskärm i händelse av uppsägning , stimulansresor, resor som smörjmedel för goda kontakter, luncher och middagar. Gratis. Ja, gratis är det ju inte. Det finns inga gratisluncher. Ingenting är gratis. Det är alltid någon som betalar. Någon annan.
"Makteliten har inte en susning om hur det är att ha en lön på 20 000 kronor eller mindre i månaden", morrar Thorwaldsson, apropå kraven på sänkta lägstalöner. Allra ödmjukast önskar han en lönedebatt också bland toppcheferna.
Synnerligen oseriöst att jämföra löner på det där sättet, anser Svenskt Näringsliv som via sin presschef Peter Isling låter hälsa att den som har arbete ska jämföra sin inkomst med arbetslösa. Du skall icke hava lust till din vd:s lön. Inrätta dig i klassledet!
Avtalsrörelsen är inne på upploppet, det börjar hetta under fotsulorna och löneutrymmet har stigit några grader från noll, eller rättare sagt 0,5, men facken är inte nöjda. De strejkhotande målarna kräver nästan lika mycket som Telia Soneras vd Johan Dennelind fick ifjol. I procent. Arbetsgivarna kvider.
Det är bara det att samma antal procent blir nånting helt annat när man drar i spaken på omvandlingsmaskinen och kronorna trillar ut. När det rasslat färdigt hade Herr VD fått ihop närmare 42 000 kronor i höjd månadslön. Till och med en halv procent hade gett honom ett nätt lyft på 6 000 kronor. Målarens procent, som ännu bara är luft, skulle stanna på¨sådär 800 spänn. Rena trolleritricket.