Tog sen semester i år med sikte på en botanisk resa i de franska vindistrikten. Bokade redan före jul, men så drog coronan in som en farsot över världen.
Vi skulle ha åkt idag, men det sket sig. Så här sitter jag med en massa lediga dagar som ska fyllas. Med vad då?
Så länge det var värme i luften var det på det hela taget lugnt. Men nu när kyligare luft dragit in är det inte riktigt lika muntert.
Eller vänta nu. Härliga höstdagar är i antågande. September kan vara en fantastisk månad. Inte minst uppe i fjällvärlden.
Inga stora loppisar i Piteå i sommar, men jag undrar om det någonsin varit så mycket loppis som i år. Varenda helg anordnas det loppis på gator och i byar.
Jag har besökt flera och gjort en del smärre fynd, men kan också konstatera att det är mycket junk som läggs upp till försäljning på borden. En del drar dessutom till med fantasipriser och vägrar pruta. Det blir nog inte mycket sålt.
Imorgon rustar hela Lillpite för loppis och jag misstänker att jag inte kan motstå.
Åker hem till gruvan vid fjällets fot. Det var ett tag sedan och mycket har hänt. Malmbergsborna flyttar ner till Gällivare eller någon annanstans.
Den nya stadsdelen på Repisvaara är hur som helst något extra och mitt i stan ståtar en futuristisk skapelse som ska härbärga gymnasieskolan. Och Kyrkallén ska ge plats för något slags aktivitetshus med bad och allt.
Det är på många sätt en nostalgisk resa. På kvällen dricker vi gott krispigt vin i det mysiga rummet som vi hyrt på pensionat Augustin. Vi pratar barndomsminnen, men det vaknar ingen längtan att flytta tillbaka och efter två dagar lämnar vi den tid som flytt.
Får ett brev av en vän som skriver "Jag vill vara mitt i smeten där allting händer, till och med det värsta. Men nu ligger jag bara i soffan och ser tv-serier och tänker att ingenting spelar någon roll. Allt är ändå förutbestämt".
Här är vi inte ense och jag svarar att de flesta människor i mer eller mindre utsträckning kan göra val. Jag tror inte på "ödet" på samma sätt och har liksom många andra gjort livsavgörande val i livet.
Det fungerar inte som argument för vännen, som istället hävdar att mina val också var förutbestämda. End of discussion, men vi är fortfarande vänner.
Till sist firar Botniabanan 10 år idag. Vi som bor längre norrut än Umeå står fortfarande kvar på perrongen och väntar. Det känns som att väntan kommer att bli lång.