Nej, badrumsvågen får faktiskt stanna hemma, men ändå är husvagnen packad till bristningsgränsen när vi ger oss iväg från Piteå tidigt på torsdagskvällen.
Trafiken är nästan obefintlig, solen har ännu inte gått ner och vi kör på ända fram till Höga Kusten-bron innan vi till sist stannar för några timmars sömn på en rastplats.
Inga vägpirater i sikte efter vägen än så länge, men i och för sig så fungerar nog vår Smålandia (visserligen jubileumsvagn med en del extrautrustning, men ändå) från -86 som en ren säkerhetsåtgärd.
”Det är nog ingen som är intresserad av oss” som jag förklarar för lillkillen när han funderar över detta med ”piraterna” och vad de egentligen sysslar med.
Men missöden kan hända ändå och det är mycket man ska komma ihåg när man är ute och reser med husvagn, bland annat bör stödbenen (i alla fall bak) vevas ner när man ska stanna för att sova en natt.
Men sedan gäller det också att komma ihåg att veva upp dem igen innan man kör iväg vidare med bilen.
Det är det som vi missar när det är dags att lämna Höga Kusten-rastplatsen. Allt är packat och alla sitter på plats. Bilen ska precis sättas i rörelse när en man kommer springande vevandes med armarna...
”Ni har stödbenen nere, ni har stödbenen nere....”
Åh, vilken hjälteinsats! Detta hade minst sagt kunnat sluta illa annars...
En annan sak man måste komma ihåg när man reser med husvagn är att alltid ta med den lilla husvagnspallen igen när man ska lämna rastplatsen.
Pallen ställs ut för att man ska komma in i vagnen, men sedan är det så lätt att den blir kvar ensam och övergiven när man ska åka vidare igen.
Den förbaskade pallen hinner blir kvar mååånga gånger efter vägen, men vi kommer i alla fall ihåg det efter några meters körning, får helt enkelt stanna och springa tillbaka och hämta den. Men som maken klokt uttrycker det, affären, vars namn slutar på ”...tema” finns ju som tur är annars längst hela vägen ner mot Göteborg, bra backup-plan!
På fredag eftermiddag har våra vänner från Piteå kört ifatt oss och vi stannar alla till på den fina rastplatsen i Tönnebro för lite rastning av deras tre Jack-russel vovvar. Men så var det åter igen den där förbaskade husvagnspallen... Ännu en gång glömmer vi den på parkeringen, men kommer på det precis innan det är dags att köra vidare igen, phu! Att köra efter mobilens gps känns överskattat efter ett tag så istället sliter vi fram en karta från handskfacket som ska guida oss rätt genom Dalarna.
”Det blir en slags manuell gps” förklara jag för vännerna som kör bakom och inte är riktigt lika imponerade. Framför allt inte när de som bonus får en personlig guidning av hela Avesta mitt i natten.
När alla bensinmackar till sist hunnit stänga stannar vi helt enkelt till vid parkeringen på Coop i Fagersta, går in i husvagnarna och fixar till lite snabb-käk.
...och så var det husvagnspallen, men den här gången kommer vi faktiskt ihåg den, halleluja!
Cirka 130 mil senare, svettiga och trötta, checkar vi in på en camping mitt i de centrala delarna av Göteborg och ja, husvagnspallen är faktiskt med än så länge med oss.
Nu står den dessutom i tryggt förvar inne i förtältet, så nu kan man andas ut!
Då kan semestern börja på allvar!
Den förbaskade husvagnspallen!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.