Lördag eftermiddag kan ett lag titulera sig inofficiella världsmästare i brännboll. Jag minns när vi som debutantgäng helt otippade sopade hem mastodontturneringen i Umeå 1981. Benen orkade av naturliga skäl mer och pinnade på betydligt snabbare på den tiden.
Många från den södra länsdelen har någon slags förhållande till "Yran" i Umeå. I dag har arrangemanget en positiv festivalstämpel över sig och marknadsför sig så här: "Brännbollsyran är ett unikt evenemang. Det är både en av Sveriges största musikfestivaler och VM i Umeås nationalsport, brännboll". Antalet deltagande lag räknas fortfarande i hundratal, men jag vill minnas att det där första året vi vann fanns 564 lag i startlistan och ett av de kommande åren strax över 600.
Vi hade inte förberett oss med ett enda slag innan bilen gick till Umeå där halva laget studerade. Ulf "Pipen" Nilsson, på den tiden back i elitlaget Björklöven, hade plockat ihop ett kompisgäng bestående av sambon Marianne Fjällström, studiekamraten Anders "Blomman" Blomkvist, tre tennissyskon Hedman – Karin, Anders och Björn – squashspelaren Jeff Burke och jag.
"Pipen" hade retat sig på den höga profil som några Umeåstudenter, blivande tandläkare på "käftislinjen", höll efter ett par raka segrar i "Yran". Hans mål var att täppa igen truten på tandläkargänget "Utan Bedövning" vilket också lyckades det där premiäråret.
Första matchen i gruppspelet var mot ett hopplock av handbollslandslaget. Min känsla före premiärmatchen var storstryk, men det blev tvärtom. Ett styvt dussin matcher senare stod vi i final inför tusentals åskådare runt arenan vid Ålidhem och det gick vägen. Året efter tvingades jag tacka nej på grund av en fotbollsmatch. Eizenhammer, som vårt lag hette, åkte vi ut i semifinalen mot tandläkargänget, men revanschen kom säsong tre när vi bedövade bort tandläkarlaget innan mästarlaget i baseball, Sundbyberg, besegrades i finalen. Det blev även en fjärde och sista säsong för oss, men då åkte vi ur i kvarten i en snöglopps och gyttjig turnering.
Apropå vädret går det inte att vifta bort den nyss avslutande majmånaden. Kallt, kallt och snålblåst. Inte ens anrika fiket Ekbergs har brytt sig om att rigga upp uteserveringen efter Gågatan. Men sommaren kommer. Redan till veckan viskas det om temperaturer över tiostrecket.
Själv ska jag dock inte gnälla över majmånaden. Sol varje dag en vecka på Rhodos. Strålande väder under Star-loppet och värmebölja över Stockholm elitloppshelgen. Det enda jag kan gorma en del över är att jag vill att kilona ska rinna av kroppen lite snabbare. Femton ytterligare ska bort innan 27 september...