Borde skriva en dikt om regn
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, så där olycksbådande känslosamt kan man givetvis inleda en dikt nu när regnet har hittat oss igen. Jag tål nog inte dåligt väder. Jag blir så deprimerad och dyster och tung i sinnet. Vill frossa i mörker och olycka och provar igen.
Regnet faller blött/som blodet varmt och rött.
Patetiskt! Men så här då.
Regnet faller vått/för synderna vi sått.
Näe, men det där sista skulle kanske de fundamentala besvärjarna köpa.
Hårt regn! Det är ju Dylanskt. Alltså, något i stil med "Regnet faller hårt/det enkla blir så svårt". Nä men va’ fan, skärpning. Kanske en liten skämtsam krumelur som andrastrof. Typ, "på Wimbledons centrecourt". Mats Wilander, den gamle grusspelaren, skrev visst poesi. Ungefär i klass med det här, sägs det.
Det är rimmandet som är problemet. Förr eller senare hamnar man i en återvändsgränd och får rädda mästerverket med någon riktig stolpig klyscha. Om man lägger musik till och sjunger raderna märks det inte lika svårt, men om orden ska klara sig själva blir det katastrofalt. Om än man kan komma undan med mycket.
Alltså, inga rim. Bara regn garnerat med lite elände och någon svårtolkad, men halvsnygg metafor. Orden ska liksom vila på tungan innan de landar som tunga slag i ansiktet. Symboliskt, givetvis. Våld sägs vara bra som tanke, men inte som handling. Det befriar och det är inget straff på att i fantasin köra ikapp idioten i den blå volvon, preja honom av vägen, slita ut honom ur bilen och tvätta bort det dumma flinet med ett grundligt kok stryk. Kanske rent av lustmörda fanskapet.
Nja, det där lät kanske lite väl upphetsat, men författaren Åsa Larsson sa visst, när hon besökte Ordmån i måndags, något i stil med att "Man är aldrig en så bra mamma som när man skrivit en riktigt våldsam scen". Så är det säkert. Så måste det vara. Om inte, bör kanske jag (och Åsa) söka hjälp.
Stickspår, stickspår, jag skulle ju skriva en riktigt bra dikt med regnet som laddning. Skapa mystik, stämning och en odefinierbar oro som ger orden höjd och kanske till och med mening. Det får bli en annan gång. Jag gör en personlighetstest istället och får veta att jag är - Alice Bah!
"Du trivs i mitten, men du dras åt det trygga hållet" får jag veta och tänker att kanske är jag folkpartist i alla fall. Fast inte som Lars L då.
Känner mig missnöjd med testresultatet, men jag kunde ha varit den där snubben som gillar kungahuset och målar rävar. Nej, inte Bruno L, den andre.
Men Bruno K kan jag tänka mig att vara. Han skriver bra poesi och reciterar makalöst maniskt. Vilka strofer den mannen har skrivit. I jämförelse med honom är nog min poesi mer - Alice Bah. Fast hon kanske inte skriver dikter. Borde ringa och fråga.
Jenny har namnsdag i dag. Jag känner en som heter så. Det är ett vackert namn, en kortform av Johanna som betyder "gud har förbarmat sig". Jenny har funnits sedan 1767, ja, namnet, alltså.
Nu ska jag skriva den där dikten på regntemat. Kanske ger jag den till Jenny. Eller Alice Bah.