Jodå, nog gick det bra alltid. Vi vann Bottenhavsregattan efter tre dagars seglingar. Hamnade på samma poäng som arvfienden Brännbacka från Vasa men hade en spik som högsta resultat jämfört med finnarna som hade en tvåa som bäst. Så nu finns Feelgood ingraverad på silverfatet från 1929. Stort! Det är för övrigt andra året på raken som regattan tas hem av en Pitebåt, vilket aldrig hänt förr.
När lördagkvällens firande var över tog vi bilen och åkte ut till Svedjehamn på Björkö. Kompisen Ralf hämtade oss med snurrebåten och satte högsta fart ut bland de moränryggar som är så karaktäristiska för området. Inlandsisen har satt en säregen karaktär på landskapet som i takt med landhöjningen ökar sin yta med 150 fotbollsplaner per år. Först tror vi att Ralf skämtar med oss när han styr rakt in bland stenhögarna. Vi ser visserligen ett virrvarr av pinnar bland gruset men har svårt att förstå var den grunda farleden tar vägen. Än far vi hit och än far vi dit och flera gånger är jag säker på att vi skall åka ned i diket, eller rättare sagt upp på land som ibland befinner sig på en armslängds avstånd. Fåren på stranden tittar dock resignerat på oss när vi fräser förbi.
–No, miss man en pinno blir hä som för Stenmark, hä bli inge andra åk, skrattar Ralf och ökar farten än mer. Det är rena Liseberg och vi håller bara i oss.
På Blick-Jussorevet tar Siv och Gustaf emot med räkmackor och kaffe. De är tvättäkta Björköbor sedan generationer tillbaka och pratar som de flesta här ute på öarna bara svenska. Skog och jordbruk har varit deras och många andra björköbors levebröd i alla tider och de ser med blandade känslor att stora delar av Kvarkenskärgården numera klassas som världsarv och därmed inte får röras. Att träden bara skall växa för att sedan ramla omkull och ruttna känns inte rätt för en gammal skogsägare, menar Gustaf. Kanske har han en poäng i det. Camilla undrar sedan hur de kan hitta så bra mellan alla stenarna med då skrattar Gustaf och ber oss titta bakom dasset när vi går ut. Vilket vi gör. En ansenlig mängd mer eller mindre massakrerade propellrar vittnar om båtturer som gått mindre bra.
Tillbaka i Vasa bunkrar vi upp med Malaxlimpa, knackkorv och Turun Sinappia (världens godaste senap) och sätter kurs norrut. Regattatvåan Brännbacka följer med och lotsar Feelgood genom den smala och grunda inre farleden. Tanken är att segla upp till familjens sommarvilla utanför Gamla Karleby, men vädergudarna vill tydligen annat så i skrivande stund är vi inblåsta på Mickelsörarna tillsammans med ett par finska motorbåtar. Det blåser smådjävlar rakt mot oss och att kryssa ut på havet känns inte aktuellt. Lite synd då tidsschemat spricker men över väder och vind rår man inte. Å andra sidan, här har vi aldrig varit förr och utsikten från sjöbevakningstornet är mangifik och i snårskogen hittar vi tomtningar från de människor som säsongsvis vistades här redan på 1400- talet. Så vi är varken ensamma eller först. Vi får väl basta tills vinden bedarrar.
Ohoj.