För ett par månader sedan skrev jag en filosofiuppsats om tid. Det känns som en evighet och samtidigt en sekund sedan, vilket är ungefär vad jag kom fram till i det arbetet, att tid är diffust och att den aldrig ter sig som man tror. Jag fick desto mer underlag för den teorin för en vecka sedan, när jag var på festival. För på festival, där är sekunderna inte lika några andra sekunder i hela världen och det är de bästa sekunderna jag vet.
Jag och mitt sällskap åkte bil genom hela Sverige, såg ängar bli klippor bli höghus bli flygfält och helt plötsligt var vi i en annan värld. En värld av lera, langos och love, där tältgrannen bjuder på öl för att man pratar norrländska och där vänskapsband knyts i toalettkön för att lösas upp igen när solen går upp. Där stillhet är en raritet och tystnaden utrotad, alltid känner man basen någonstans i bröstkorgen och alltid kan man höra en låt man känner igen att sjunga med till.
Det är också en rätt mystisk värld. När man tror att nej, nu kan inte en enda till person på allvar tro att vita tygskor på en regnhärjad festival är en bra idé, då ser man han som insett sitt misstag och ersatt dem med kartonglådor och silvertejp. Och när man tänker att nej, de i tältet bredvid kan omöjligt få för sig att spela Björn Rosenström en gång till, nog jävlar är det han som i nästa ögonblick strömmar ur högtalarna.
Men ändå. Ändå är det inte alls svårt att förstå varför femtiosex tusen människor valde att sammanstråla på lerfältet i år igen. Är det inte den rena euforin när Håkan Hellström sluter upp med Veronica Maggio på scenen så är det lättsamheten och öppenheten, alla ”kom och slå dig ner här” och ”var kommer du ifrån?”, ständigt ackompanjerat av ljudet från tusentals skratt och ännu fler snabba hjärtslag.
Och sen åker man hem. Och lupinerna längs E4 ser inte lika lila ut längre, och solen vid horisonten spelar inte lika stor roll längre, för den kommer inte lysa över de bästa sekunderna utan de vanliga, mediokra sekunderna. Väl hemma bleknar glowsticksen tills de inte lyser alls längre, utan bara är som vilka andra olysande saker som helst. Den intorkade leran rinner bort från kroppen i den första duschen på länge och med den rinner där självklara, omedelbara euforin för att vänta på att återkomma ett år senare. Man återgår till jobbet, sommarlovet, det röda huset med vita knutar och samma gamla gator och det känns bara jävligt sorgligt alltihop. Det låter kanske väldigt dramapatetiskt och överdrivet men det är faktiskt sant.
Kanske är det för att det gamla vanliga börjar kännas lite tråkigt nu i de nitton åren, då ingenting håller en kvar längre men ändå är man här för att man inte vet bättre för stunden. Eller så är det helt enkelt för att det är någonting speciellt med musikfester som får allt annat att blekna precis som glowsticksen. I vilket fall som helst kommer Bråvalla få se mig även nästa år, i de bästa sekunderna.