Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om jag möter en gammal kompis som kommer gående med nytillskottet i barnvagn och hunden i koppel hälsar jag alltid på hunden före jag tittar på bebisen. Hundar är liksom ? mer intressanta. Jag har aldrig varit en sådan tjej som planerat hur många barn jag vill ha. Jag träffade min sambo, den där sammetsögda hunden kom in i våra liv, vi köpte och renoverade hus. Fortfarande inga barntankar.<br /><br />Så knäppte det till i mig en ljus julinatt. Människor skrattade över värmeljus och viftade undan ihärdiga myggor, våra förälskade vänner dansade bröllopsvalsen och när jag ser kort på mig själv i det ögonblicket har mina ögon en annan nyans. Ett tyst dån i huvudet; jag vill ha barn. Nu.<br /><br /><br /><br />Jag hade den fantastiska turen att bli gravid inte speciellt långt därefter och kanske har jag ingen rätt att uttala mig, men jag gör det ändå. I juletid finns särskilt många saker som gör ont för ofrivilligt barnlösa. Julkort med bebisar i tomteluvor, luciatåg på dagis som gör att föräldrar kommer sent till jobbet, julfirande där man bestämt att bara barnen får klappar. Inte konstigt att det lätt blir extra smärtsamt att sitta där. Utan. Och att få frågan: "Jaha, när ska ni ha barn då?".<br /><br />Vett- och etikettgurun Magdalena Ribbing skriver i sin frågespalt att det är fel att fråga någon om graviditet, barnönskan, oönskan eller något annat som har med det personliga ämnet att göra.<br /><br />Visst är vi nyfikna och visst vill vi väl när vi frågar. Men den som vill berätta om sin pågående eller önskade graviditet, planer på att få barn eller att inte få barn gör det utan att bli tillfrågad.<br /><br /><br /><br />Nyfiken är också min kängurubebis där hon sitter i bärsjalen under dunjackan och vrider på huvudet som en riktig Nicke Nyfiken. Bärsjalen är verkligen Den Ultimata Tingesten. Perfekt både hemma och när barnvagnsmaffian är i farten i mycket-folk-på-stan-tider.<br /><br />Det är helt enkelt ett fem meter långt tygstycke i trikå som man lindar runt kroppen för att bära sitt barn i. Det känns lite som att vara gravid igen, fast saligare. För nu kan man titta, lukta och känna på henne. Om och om och om igen.<br /><br /><br /><br />Inte bara bärsjalen har kommit in i våra liv, många småsaker man inte hade en aning om har ändrats. Som att vi ständigt har slut plastpåsar för att slänga hushållssoporna i. Ibland när vi handlar köper vi två, trots att vi bara har varor till en. Har aldrig tidigare hänt. <br /><br />En annan sak som är annorlunda är att alla mina tröjor känns väldigt urringade nuförtiden. Beror kanske på de där starka smånyporna som gärna greppar en tröjkant och drar och drar. <br /><br />Något jag heller inte tänkt på förut är att andra hundar skäller när vi är ute och går, trots att min hund är tyst. Har inte spelat någon roll förut, men nu - nu väcker de ju mitt barn som just lagt igen ögonen för förmiddagsluren.<br /><br /><br /><br />Nåväl, i dag ska jag på mitt första gympass på ett halvår. Det enda som oroar mig är att jag ska ha så mycket träningsvärk att jag inte orkar öppna Siris alla paket på julafton. För de är många, har jag lagt märke till.
