För några dagar sedan när jag vaknade, kastade jag en snabb blick mot kalendern som hänger på väggen vid min säng, där jag givetvis börjat kryssa för dagarna som återstår innan julafton. Utanför var marken vit, i fönstret hängde en julstjärna och nedanför den stod en ljusstake med sådana där plastljus som varje år tycks bestämma sig för att sluta fungera och från radion på nedervåningen strömmade jullåtar som fastnar i huvudet och gör en alldeles tokig - saker som helt enkelt hör julen till och får det att spritta i hela kroppen.
Den dagen var det dubbelt så många kryss i kalendern som jag trodde att det skulle vara. Den dagen var det tredje advent.
Självklart hade jag märkt hur snön börjat falla. Hur ljusen plötsligt slingrade sig runt varenda buske i varenda trädgård, hur det tisslades och tasslades om julklappar när man trodde att jag inte hörde och hur kaoset bland alla panikslagna och gråtfärdiga julklappsinköpare på stan plötsligt var ett faktum. Ändå hann det passera tre adventssöndagar innan jag förstod att det snart är jul.
Det finns tusentals saker som jag ännu inte har gjort. Tusentals saker som jag hela tiden har gått omkring och funderat på att göra, men sedan kommit på att det ju är länge kvar till julafton. Det var ju bara några dagar sedan de första löven föll, inte behöver jag handla julklappar än. Inte behöver jag täcka apelsiner med nejlikor och få skavsår på fingrarna och inte behöver jag baka de där pepparkakorna. Inte än.
Det är i sådana stunder som jag återigen måste upprepa för mig själv att det inte alls är länge kvar. Det har gått flera veckor sedan de första löven föll, det är faktiskt sjutton kryss i kalendern nu. Idag är det sju dagar kvar.