Det är lätt att öka. Man märker det knappt. Det liksom bara händer. En dag ser man sig själv naken i en helkroppsspegel och tänker, hej, vad är det där för lönnfet snubbe. Med lätt ångest ställer man sig på vågen som stannar på tresiffrigt med råge.
I det läget börjar tankarna snurra. De inre rösterna gör sig påminda. Ordningsmannen börjar ställa krav på träning och svältkost samtidigt som den lilla jäveln viskar "äh, kom igen mannen, du är redan en gammal föredetting. Ta en öl och var som folk, vet ja".
Jag har försökt gå ner i vikt tidigare och i perioder tränat hyfsat hårt. Nog har några kilon trillat av och kroppen blivit lite fastare, men den där bilringen har inte minskat nämnvärt.
Allehanda träningsgurus med midjor som vidjor och till synes outsinlig ork har rekommenderat än det ena, än det andra. Det har alltid handlat om att avstå saker. Inte banta, snarare långsiktigt avstå kakor och öl, bara för att nämna två saker som jag har svårt att avstå i från.
Så jag har struntat i det. Förfallet har fått fortgå. Midjan har blivit allt rundare och byxstorlekarna större.
I lördags besökte jag en klädaffär och förtvivlat insåg jag att det snart inte finns byxor som räcker till. Inga som jag vill ha i alla fall. Jag gick med oförrättat ärende. Jag skämdes på något sätt och kände mig som en loser. En fet loser.
På kvällen belönade jag mig själv med pizza och öl i samband med matchen då Linus Claesson tog Luleå Hockey till final. (Oj, som vi har väntat på er).
På söndagen bestämde jag mig. Något måste hända. Mina 107,5 kilo ska vara under 100 till sommaren. Träning, absolut, men också omläggning av kost. Så nu sitter jag här lättirriterad med molande huvudvärk.
Jag har skippat socker, pasta, bröd, mjölk, öl med mera. Kostprofeten på jobbet har efter lång tids indoktrinering fått mig att testa LCHF. Ut med de onda kolhydraterna. Känns som jag lika gärna hade kunnat gå med i någon sekt med de mest rigida levnadsregler. Hon är hårdare än sten och här om dagen kom hon, aj aj, på mig med en banan i handen.
Men LCHF känns väl så där. Jag ska i alla fall ge det en chans under några veckor. Jag måste få bort den här gravida kullen. I värsta fall får jag väl fettsuga skiten. Förhoppningsvis kan jag någon gång i juni skriva att, yes, nu väger jag tvåsiffrigt.
Margaret Thatcher är död och kanske har politiker som Annie Lööf (C) snyftat fram en liten tår. Thatcher är ju en av Lööfs idoler. Själv är jag likgiltig inför Thatchers död och känner bara förakt för hennes politiska gärning och motbjudande människosyn.
Hennes metoder och hårda nypor var kontroversiella även inom det egna högerpartiet och, har jag på känn, även inom delar av den svenska borgerligheten. Däremot är det väl troligt att stora delar av dagens marknadsliberaler ser henne och Amerikas dåvarande president Ronald Reagan som avgudar att dyrka.
De som dyrkar Thatcher vill gärna framställa henne som en framstående politiker, men hennes äreminne är fullt av fula fläckar. När hennes eget parti till sist fick bort henne lämnade hon efter sig ett land med skenande klassklyftor, hög arbetslöshet och massfattigdom. Men ideologiskt hade hon vunnit. Något som i förlängningen drabbat även oss.