Att läsa böcker
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om min svenskalärare hade sett mig när jag var yngre så skulle hon vara mer än nöjd. Lilla Judit läste nämligen ofta, i alla fall innan läggdags. Det var inte serietidningar eller häften där texten var lika stor som illustrationerna på sidan bredvid som jag läste utan det var riktiga böcker med hård pärm utan bilder.
Mina favoritböcker var såklart "Tvillingarna". De blonda enäggstvillingarna Jessica och Elisabeth Wakefield var huvudpersonerna i dessa böcker som jag kunde läsa om och om och om igen. Jessica var den populära tvillingen med intressen som smink och killar medan Elisabeth skrev för skoltidningen och arbetade hårt för sina betyg. Trots deras olikheter så var de bästa vänner och jag älskade deras äventyr, gräl och vardag på Sweet Valley High.
Att börja läsa böcker som barn tror jag man har stor nytta av senare i livet. Förmodligen så har man då innan gymnasiet förstått att "väl" inte stavas "väll" och att ordet "helst" stavas med E, inte Ä, samt att ordet inte innehåller mer än ett L. Man har troligtvis ett hum om var det ska vara punkt och kommatecken, hur meningar byggs upp och hur man kan skriva dialoger. Kan man skriva så blir det enklare när mycket av skolan handlar just om att kunna uttrycka sig skriftligt.
Efter att ha smuttat champagne till frukost, fått en rosa fläck på min vita klännings bakdel, sprungit ut ur skolan och åkt flak så kollade jag igenom betygen där jag stolt kammat hem ett MVG i svenska. Så nu vill jag bara tacka tvillingarna, min svenskalärare (lovar att läsa mycket i sommar) och mig själv. Fyfan vad jag är bra!!!