Hur många gånger i livet har man inte önskat att ens liv hade samma funktioner som en skivspelare? Att spola framåt, att spola bakåt, att kunna trycka på "paus" i de härligaste av situationer och att vrida på ratten och ställa in sin favoritkanal och sedan leva i den för evigt.
Alla har vi varit med om misstag som man ångrat sekunden efter att man råkat ut för dem. Tryckt på "skicka" och insett att SMS:et åkte iväg till helt fel person, upptäckt att det inte finns någon ledig tid hos frisören och tagit saken - saxen - i egna händer utan att ge det en andra tanke, blundat precis när kameran blixtrar till under skolfotograferingen, missat målet i det där självklara läget under en fotbollsmatch - små missar som för ögonblicket verkar livsförändrande, förödande. Att då kunna trycka på en knapp och spola tillbaka tiden för att sedan göra misstaget ogjort - kanske efter att ha sjunkit några meter under jorden först - hade ju varit drömmen.
Spola framåt hade inte heller varit helt fel att kunna. Tänk bara, att kunna spola förbi den långa kötiden på tivolit eller - för oss som fortfarande inte har den senaste teknologin - reklamsnuttarna på teven.
Och tänk er, att kunna pausa tiden i ett fantastiskt ögonblick och vara i det för alltid. Den där rockkonserten som helst aldrig får ta slut, första kyssen, ett skratt med kompisarna.
Men, som med det mesta så låter den här sortens liv bäst i teorin. För samtidigt som det är pinsammare än pinsammast när det där SMS:et hamnar hos fel person, och nästan outhärdligt att vänta i fem minuter på att Svenska Hollywoodfruar ska börja om och man återigen får se Maria Montazami snubbla över orden och shoppa "tassels" så det ryker, så finns det en anledning till varför livet går per automatik och inte manuellt.
Visst, vissa ögonblick är bättre än andra och man önskar att man kunde leva i de bättre för evigt, men hur vet man att det inte finns ett ännu bättre där ute? Även reklampauser har sina fördelar - när skulle man annars hämta chips eller gå på toaletten? Och framför allt: Hur skulle vi kunna lära oss av våra misstag om vi kunde göra dem ogjorda?