Midsommar har jag egentligen aldrig gillat. En helg med Måsten. Traditioner. Som ska följas. Om inte blir återstoden av livet kantstött. Åtminstone fram till jul då man får chans att rehabilitera sin insats och putsa upp regelverket.
Midsommar ska vara tjo och tjim och sill och brännvin. Det hjälper. Brännvinet. Det gör det. Då kan man sjunga och hoppa groda och undra vad fan man håller på med. Betänksamt betraktad av barnen.
Något litet gnager det mig att jag ogillar midsommar. Var sitter felet? Funderar på att ringa Radiopsykologen. Emellertid tror jag mig veta vad det handlar om. Precis som med Nyårsafton, en annan upphaussad traditionshelg jag ogillar, handlar det om slut och början. Om vändpunkt. Begravning och förlossning.
Nyårsafton har en fördel. När tolvslaget klingat ut och kriget är över och dagen randas går vi mot ljuset. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme. Någonstans där framme står våren och väntar, med sol och sommar och den blomstertid nu kommer.
Midsommar saknar detta förlåtande drag. Då vänder vi mot mörker, kyla och snö. November, gråa depparnovember. Och nu handlar det inte om sekunder, minuter och timmar. Nu går det undan. Dagen krymper som en yllekofta tvättad i 90 grader.
Pingsten är min favorit. Var. En mysig helg, utan traditioner utom möjligen att gifta sig, men det behöver man ju inte göra varje år, och fylld av löften om en underbar tid. Så var det. Ända tills nationalisterna slet den ur mina händer. Bestal mig på Annandag Pingst och gjorde om den till Nationaldag.
Jag har verkligen försökt fira midsommar. Det har jag. En gång i min tidiga ungdom tältade jag och några kompisar i Sikfors. Femtio- och ,delvis, sextiotalets Mecka för midsommarfirare. Det bestående minnet från den midsommaren är att vi räddade en inte helt nykter sjöman från att få ännu mer stryk än han redan fått. Vi drog in honom i tältet, tvättade och plåstrade och matade med stekt palt. Han var tacksam. De snällaste människor han träffat på. Vi trodde honom och kände hur vår karma förbättrades i takt med att palten försvann ner i sjömannens mage.
Sju blomster under kudden har jag också lagt, för att i drömmen få en hint om min tillkommande. Att hitta sju sorters blommor var bara det en bragd. Markbygdens flora var inte direkt vräkig. Trägen når målet och när kvällen kom, låg blomstren där under kudden. Och jag drömde. Om grannens häst! I och för sig en vacker häst, guldbrun och ståtlig kom den galopperande i drömmen med manen flygande. Men ändå en häst. Ett par veckor senare dog den i kolik. Lika bra att det inte blev nåt av det partiet.
Hur som haver. Låt er inte nedslås. Ha det så midsomrigt ni bara kan. Så himla okul är det inte. Och det kan bli regnfritt. Till och med halvsol.