Vi vill bli ihågkomna för stordåden, men gångerna vi sårade och misstog oss får gärna glömmas bort. Vi minns numret till hemtelefonen vi hade i vårt barndomshem, men inte vad hen vi just skakade hand med hette. Jag vet inte vad i hjärnan som bestämmer ett minnes relevans, men jag vet att alla hjärnor fungerar på samma sätt: alla vill minnas, och ingen vill glömmas bort. Jag har tidigare adresserat mitt yngre jag – nu vädjar jag till mitt gamla: glöm aldrig detta.
Jag har precis varit hos läkaren. Hon har bett mig svara på en enkät om hur jag mår och jag vet inte vilka alternativ jag ska kryssa i för att verka så okej som möjligt. Till slut bestämmer jag mig för att vara så ärlig jag kan och så får det vara så. Jag åker därifrån med recept på antidepp och jag och min första kärlek åker till stranden. Vi kisar mot solen, den attackerar från alla håll, och det känns så märkligt att vara bland barnfamiljer som skrattar och samtidigt må skit. Jag har aldrig känt så mycket på samma gång.
Min bästa vän och jag ligger på rygg och halvsover i en park i Köpenhamn. Vi har varit på fest kvällen innan och åkte över Öresund på morgonen. Har ingen aning om var vi egentligen är och hittar ingenstans. Men vi ligger där, tittar upp på samma moln och jag känner hur mycket jag älskar henne.
Jag tänker på hur alla steg vi tagit tillsammans sedan grundskolan har lett oss hit och fattar ingenting.
Jag är kär och varje gång jag tror att jag inte kan älska mer så gör jag det ändå. Vi kysser varandra under norrskenet, meterdjup snö. Här är vi och här är Norrbotten. Jag svär vid älven att jag aldrig ska glömma det.
Jag vill aldrig glömma när jag av ilska slog näven i väggen så att det stänkte blod på tapeten. Och jag vill inte glömma att bada i Hammenviken med varsitt krossat hjärta. Jag vill aldrig glömma hur jag slår upp ögonen efter att allt blev svart på en 90-väg och tänker ”jag lever”.
Allra minst vill jag glömma hur jag tittar på mig själv utifrån, som vore jag en fågel för bara några sekunder, och hur jag ser mig själv förändra världen. Ah, denna obotlig-tonårings-fason att ständigt vilja förändra. Det som samtidigt är den största rädslan av dem alla: att bli glömd.
(Och hur det känns att flyga drake).
Linnea Lundström