Jag tänker att #MeToo kan vara en av de mer omvälvande händelserna i ett Sverige där vi gärna slår oss för bröstet för att vi är så fantastiskt jämställda. Ja, vi ligger långt före många andra länder, men #MeToo har utan tvekan visat att mansgrisigheten är universell. Och, nej, vi ska på intet sätt jämföra oss med de muslimska länder där hederskultur och i vissa fall sharialagar är rådande norm. Inte heller med kristna fundamentalister som tar sats i sin bok för att rättfärdiga mannens överhöghet.
Omvälvande skrev jag och, ja, jag tror att många faktiskt har fått sig en tankeställare och kanske rent av rannsakat sig själv. En nygjord undersökning visar dock att män över 50, alltså sådana som jag, är den grupp som är mest halsstarrig. Bara fem procent säger att de tagit intryck och ändrat sitt beteende. Det säger en del om oss som grupp som inte är till vår fördel.
Läste Pelle Lindbloms krönika med rubriken "Mannen har blivit den stora förloraren" i NSD i förra veckan. Den är inte särskilt upprörande (oops, säger jag som äldre man) och han för fram åsikten att män som kollektiv har blivit godkända som slagpåse. Han illustrerar det med en kvinna som i en annan tidning tydligen deklarerat att hon är manshatare och han frågar sig vad som hänt om en man på frågan vad som gör honom arg hade svarat "kvinnor".
"Han hade sannolikt blivit avskedad samma dag" skriver Pelle Lindblom.
Nej, jag håller inte med i alla avseenden, men som krönika är det inte mycket att bli upprörd över. Det är ingen kolerisk och gammelmanskorkad Staffan Heimersson som skriver.
Men en Elisabeth Rosenbrand tar det inte lika lätt och går till storms i ett glödande svar. Hon kölhalar Lindblom och frågar sig hur han kan ha mage att påstå att männen är samhällets stora förlorare och ifrågasätter hur NSD kan publicera krönikan.
Så lågt hoppas jag inte taket är, men Rosenbrand lyfter fram någonting viktigt när hon skriver att "Kvinnor som hatar män undviker män. Män som hatar kvinnor söker aktivt upp kvinnor, trakasserar, hotar, misshandlar, våldtar och dödar dem. Sällan eller aldrig nämns dock ordet kvinnohat i samband med dessa brott".
Men har Rosenbrand verkligen rätt när hon hävdar att "Samhället är helt genomsyrat av kvinnohat"?
Jag tror inte det och jag håller med Margaret Atwood när hon skriver att ”Kvinnor är människor med hela spännvidden av helgonlika och djävulska beteenden som det innebär”.