Måndag: SYV-möte, redaktionsmöte, plugga, plugga, plugga. Tisdag: Debatt i samhällskunskapen. Onsdag: Ridning, plugga, plugga, plugga. Torsdag: Naturkunskapsprov, bokpresentation. Fredag: Glosförhör i engelska, glosförhör i tyska.
Detta är ett utdrag från min mycket tummade kalender som på senare tid svämmat över av påminnelser om läxor, prov, möten och andra aktiviteter. Är det inte en bok som ska läsas så är det en analys som ska skrivas, alltid är det någonting. Aldrig är det ingenting.
Jag har alltid varit en sådan som inte nöjer mig med OK, vilket gör min sprängfyllda almanacka ännu mer problematisk. Det skulle lika gärna kunna stå prestationsångest under varje veckodag, understruket och följt av hundra utropstecken. Det värsta är nog att detta gäller även de minsta av projekt - varje enskilt fotografi jag tar, varje liten text jag skriver och varje låt jag spelar på gitarren kritiserar jag, ofta tills jag har suddat ut alla ord eller slängt ifrån mig gitarren eller tryckt på den lilla sopkorgsknappen på kameran.
Och hur ska man kunna använda sin kreativitet om man är så självkritisk mot sig själv, kan man ju undra? Vad finns kvar när man suddat ut allt?
Svaret - om än det må vara chockerande - är: Inte mycket. Vi vill vara duktiga och vi vill prestera vårt allra bästa, men för att verkligen göra det måste vi tagga ner lite. Jag tror det finns flera som precis som jag vill vara bäst, helst på allt. Newsflash: Det går inte. Vi måste helt enkelt finna den insikten att man inte kan var på topp i allt och att man faktiskt får ha dåliga dagar, och acceptera det utan att det resulterar i kvällar där man tröstäter jordgubbsglass direkt ur kartongen och gråter sig till sömns.
Måhända är jag inte den ultimata rådgivaren i just det här ämnet (det framgår ju ganska tydligt), men jag tror jag fick upp ögonen när jag för några dagar sedan läste om den ökande stressvågen. Jag insåg att det inte funkar att pressa sig själv till det yttersta dag ut och dag in, det förlorar vi bara på i längden. Så mitt två månader och sjutton dagar försenade nyårslöfte blir att tagga ner på självkritiken och prestationsångesten, är ni med mig?