Akta dig för vargen!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mycket tveksamt. Eller?
Jag skrev om vargslakten i förra krönikan och en herr G blev milt sagt upprörd. Ilsket skriver han att "När du förespråkar 1 000 vargar gör du samtidigt något annat, du föraktfullt pissar tusentals människor i ansiktet".
Ja, han är arg, men han ställer också följande retoriska fråga angående vargens existens i Sverige.
"Vad tillför vargen dagens samhälle?"
Jag har förstått att herr G är jägare och kanske är det där skon klämmer. Vargen tar vilt som han vill skjuta och i mitt svar är jag inte otrevlig, om än en smula ironisk. Jag skojar om att "Jägare som inte törs synas på bild kanske skulle sluta jaga och börja med ... fågelskådning. Garanterat ofarligt för alla".
Aj aj, skoja inte med jägare i allmänhet och definitivt inte med rädda jägare.
Vargälskarna är efter dem.
Men för att återgå till inledningen, det är när jag gör jämförelser med lejon, tigrar och rovfåglar som herr G konstaterar att dessa visst får leva eftersom de inte är lika grymma som vargen. Herr G hävdar nämligen att "dessa djur har det försonande draget att de dödar ett djur, det djur de ska äta och dessutom snabbt. I motsats till vargen som dödar så många som möjligt med djurrikets mest utdragna dödssätt".
Snabbt! Hej, kolla in vilken naturrulle som helst och du kan se lejon börja kalasa på byten som fortfarande lever med ångestfyllda ögon. Det ser inte särskilt civiliserat ut, om man säger så, men naturen är så väl nyckfull som grym. Ta bara en katt som lattjar med en fångad mus.
Nej, jag köper helt enkelt inte vargens påstådda extrema blodtörstighet och närmast sadistiska dödande.
Men alldeles oavsett detta så föredrar jag ett Sverige som bevarar och stärker mångfalden. Där har vargen sin naturliga plats. Om än jägarna inte får döda riktigt så mycket vilt som de kanske skulle vilja.
Tilläggas bör, och det är ett viktigt tillägg, att vargar som angriper tamboskap regelmässigt brukar skjutas i så kallad skyddsjakt.
Ett tillägg till, jag är ingen svärmande vargälskare, men däremot lite av en naturkramare. I mina ögon är den norrbottniska naturen fantastisk, inte minst fjällvärlden som är en närmast religiös upplevelse.
Men, åh, alla dessa "men", ingenting går upp mot den omtumlande naturen i filmen Avatar. Inget större fel på handlingen, men det är skogen och miljön som tar andan ur mig. En, hm, närmast religiös upplevelse.
Detta har fått stofilen i den roliga mössan att reagera. Påven är, som alltid, starkt fördömande och varnar för det "försåtliga" budskapet. My god, nej, inte hans gud, hur kan det komma sig att miljontals människor har en andlig ledare som är så omodern att han måste ha varit ute redan på medeltiden.
Avatar är en skön 3D-tripp och självklart sympatiserar jag med den fantasieggande och flummiga naturmystiken. Vi människor är som bekant inte alltid så varsamma med allas vår miljö. Det lär vi förmodligen få betala för en dag och då pratar vi inte om en "vacker" dag.