Akta dig för kokosnötter
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
kokosnöt.
Senare kom nya bulletiner. Ena stunden var han frisk som en, eh, nötkärna. I nästa riskerade han förlamning och för tidig död.
"Keith Richards kan aldrig mer stå på en scen", stod det på Aftonbladets förstasida i onsdags, men i går var mannen med läderansiktet utskriven från sjukhuset.
En heroinöverdos eller skrumplever hade kanske varit troligare, men att Richards skulle ta slut på grund av en kokosnöt känns lite knäckande. Hur som helst har jag en känsla av att rockvärldens kanske största levande ikon snart står på en scen nära dig igen. Om inte, så finns inte Rolling Stones mer.
Jag vet inte om det kan betecknas som ett sjukdomstillstånd, men jag får frossa när jag hör att socialdemokratiska riksdagsledamöter har Bert Karlsson som bollplank. En av dem är dokusåpaoffret och s-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson, som ofta och gärna lanserar sig själv som en röst för de utsatta.
Jan Emanuel ser Bert som ett värdefullt bollplank. Han vet ju gubevars vad vanligt folk tycker och tänker.
På frågan om det inte är besvärande med Berts tidigare koppling till Ny demokrati anser Jan Emanuel att man inte ska snöa in på det ideologiska. Nähä!
Bert Karlsson må vara en kokosnöt, men hans grumliga värderingar fick syre under ett mörkt kapitel i Sverige. Läs Gellert Tamas fantastiska bok "Lasermannen" och du förstår vad jag menar.
Att sedan socialdemokraterna, och kanske i än högre grad folkpartiet, numera negativt överträffar Ny demokrati i flykting- och invandrarfrågor visar att Ny demokrati kanske inte alls bara var en olycklig parentes.
Som kommentar till Bert Karlssons spin doctor-status i sossekretsar säger folkpartisten Lars Leijonborg att Bert är en pajas. Visst, men var hämtar folkpartiet numera sin ideologiska näring? I Danmark! Från sitt systerparti som med sin främlingsfientlighet får det danska gemytet att lukta skämt.
I Irak är det äntligen fred. Förlåt, bara ett utslag av min svarta humor. Attentat varje dag och nya dödsoffer. Shia mot sunni, alla mot alla. Men varför slåss mot varandra, när det är ockupanten USA som är fienden?
I en artikel (Aftonbladet 9 maj) skriver John Pilger om läget i Irak och det är ingen uppmuntrande läsning. I en passus citerar han från tidningen Boston Globe och jag tar mig friheten att återge budskapet.
FBI:s antiterrorismenhet har startat en omfattande utredning för att ta reda på hur det kan komma sig att en del av de fordon som använts i självmordsbombningar i Irak förmodligen har stulits i USA.
Man kan bli paranoid för mindre. Är det i själva verket USA-styrda dödsskvadroner som trissar våldet mellan Iraks olika folkgrupper för att på sikt få till ett inbördeskrig och splittring?
I den heliga oljans namn tycks allt vara möjligt och snart kan det vara Irans tur. Vem tror på lögnerna den här gången?