Efter några veckor utan sport och då i synnerhet fotboll börjar livet kännas ganska normalt. Det går att leva utan fotboll. Ett tag i alla fall!
Egentligen behövs väl inte allvaret med coronan betonas. Det förstår nog de flesta.
Dessutom är sport till skillnad från virus en lek. Ja, det kan vara en lek eller borde kanske vara, men för en del är det snudd på större än livet och ett närmast religiöst rus.
På lite högre nivå är sport big business och underhållning för massorna. Det är miljarder som är i rullning.
Jag är lite smågalen i fotboll. Håller så klart på Piteå (och Munksund), men i den lite större världen har jag inget favoritlag som jag går all in för. Min grej är att se bra fotboll på högsta nivå. Man får krydda med lite känslor för att öka upplevelsen.
De stora rusiga känslorna sparar jag till landskamperna. Men håller man på Sverige i fotboll så får man kallt räkna med många besvikelser och glädjas desto mer åt de stora stunderna. Fotbolls-VM 1994 hör till det mest minnesvärda och oförglömliga.
Och plötsligt händer det! Om än den värsta abstinsen lagt sig så finns längtan efter fotboll där.
Så vad är det som händer?
SVT ska visa Sveriges samtliga matcher i sin helhet med start lördag den 18 april. Den fantastiska VM-krönikan med Karin Boyes bevingade ord har jag sett minst 20 gånger. Men, jag har aldrig sett om en hel match.
Jag minns mycket från varenda match och jag minns var jag var när matcherna spelades. Ofta på natten svensk tid.
Men nu ska jag se om matcherna och gissningsvis är det många andra som tänker göra samma sak. I morgon börjar vi med Sverige – Kamerun från den 19 juni 1994.
Vi satt där ett gäng grabbar i den ljusa sommarnatten. Vi hade pratat om att Ravelli var akilleshälen och vi skrek frustrerat när Omam-Biyik gav Kamerun ledningen med 2-1 i början av andra halvlek. Visst var Ravellis utrusning för sen och tveksam, men nog hade väl mittbacken Patrik Andersson del i skulden.
Där och då kunde festen ha tagit slut, men Martin Dahlin kvitterade och sedan kom segerfesten mot Ryssland på midsommarnatten. Mot brassarna hade vi marginalerna med oss, där Ravellis storspel var en bidragande anledning till en poäng. Redan där var han förlåten för gamla synder och efter straffdramat mot Rumänien i kvarten upphöjdes han till nationalhjälte.
Jag säger bara, vilken jävla fotbollsfest som väntar. Igen!