Vi körde inåt landet i lätt snöfall och med ett växande snötäcke ju längre vi kom från kusten. Vi svängde av från allfartsvägarna och rattade fram längs oplogade grusvägar. Sista kilometern pulsade vi fram i snön. En ensam korp kraxade varnande.Tomahada ruvade under is och snö. Tio minus. Vid eldplatsen hade timringens tak rasat in. Måste ha varit snömassorna förra vintern. Vi noterade att någon rumsterat om på platsen, men där har aldrig några dyrbarheter funnits.

Tjuvfiske? Tja, vi arrenderar den lilla sjön som vi en gång döpte till Tomahada. Men det är många år sedan vi planterade ädelfisk och med stor sannolikhet är de sedan länge borta. Så den som eventuellt fiskat har fått nöja sig med abborrar i tusenbrödra-format.

Kanske är det sista besöket, tänker jag, medan de lätta snöflingorna saktar faller och smälter mot min kind. Att fyra äldre män, varav jag är yngst, ska plantera in fisk igen känns som ett långskott och min vän, som är Ma i Tomahada, säger att det nog är dags att avsluta arrendet.
Det känns lite vemodigt, men som det heter i ordstävet; var sak har sin tid. Stekt fläsk på gahkku (samisk glödkaka) med en öl vid lägerelden lättar hur som helst sinnelaget.

När jag först kom hit för 25 år sedan var det väldiga området bara skog, myrar och tjärnar. Inga fast boende på mils avstånd. Inga artificiella ljud eller ljus som trängde undan känslan av vildmark eller den rofyllda tystnaden.
Så är det än idag, men med en liten skillnad. Skogsmaskinerna har på senare år gått fram som slåttermaskiner och kalhyggena är många och stora numera. Enorma kubikmängder träd har huggits ner och fraktats bort. Någon eller några har cashat in miljoner.
Och för vi som har rört oss i dessa marker kommer ingenting någonsin att bli sig likt.

Hemkommen bäddar jag ner mig i soffan och sträckser norska tv-serien "Lyckolandet". Rätt bra serie som handlar om den brytningstid när det fortfarande var ovisst om det verkligen fanns olja där ute i det stora blå. Det gjorde det och 1971 började norska staten utvinna olja i Nordsjön. Staten hade då säkrat att oljan skulle förvaltas för Norges bästa och inte hamna i privata fickor. Ett genidrag som medfört att Norge är en världens mest välmående länder. Enligt Wikipedia är Norge världens tredje största oljeexportör och åttonde största oljeproducent.