Covid-19 har lamslagit världens sjukvård och ekonomier, och vad som för två månader sedan tedde sig otänkbart har blivit reell verklighet. Världens ekonomier kollapsar när miljarder människor spärras in i sina hem. För de sjuka har döden fått ett nytt namn, och en ung generation kan med rätta börja se sina framtidsutsikter förändrade, om inte ödelagda.
Ont ska med ont fördrivas, och i min hemmasnickrade karantän dyker jag ner i skildringar av digerdöden, den pestpandemi som tros ha halverat världens befolkning på 1300-talet. Mellan historiens rader återfinner jag människans gamla nemesis: skräcken.
Skräcken är svår att skildra i text, och sjukdom svår att fånga på bild. Trots alla mardrömslika scener som finns bevarade från samtida skildrare som Boccacio och Gabriele de’ Mussis är det svårt att få grepp om just skräcken. De döda tornar upp sig, stanken är outhärdlig, samhällsfunktionerna kollapsar. Boccacio räknar till hundra tusen döda under tre månader bara i Florens. Historikern Dick Harrison rättar honom – det bodde inte ens så många människor i Florens år 1348. De döda ser många ut när de ligger på rad. Kanske något att minnas när man önskar relativisera hur över 30 000 människor dött i covid-19 under bara några veckor.
Pogromer följde i pestens Europa. Tusentals judar brändes levande på bål. Med beskyllningar om att ha förgiftat brunnar följde medeltidens största folkmord, som skulle överträffas först av nazisternas massutrotningar på 1940-talet. En människa är lättare att döda än en sjukdom. Med covid-19 följer rapporter om misshandlade människor med asiatiskt utseende, och på inte så få håll riktas än en gång blicken mot judarna som virusets ursprung.
I Sverige finns skildringar bevarade om hur barn begravdes levande för att med magi binda pesten. I Småland fick två svältande barn en smörgås när de leddes ner i det som skulle bli deras grav. När jorden började skottas över dem började pojken att gråta: ”Varför kastar ni jord på min goda smörgås”, ska han ha frågat.*
Jag har läst mycket jävligt i mina dagar, men detta är det värsta jag stött på. Jag påminns om det när jag är vaken, det förföljer mig när jag sover. Kanhända vore det bättre att fråga sig varför vi överlevde, snarare än hur.
Hur vi beter oss i dag kommer att avgöra huruvida framtidens människor ser med samma vämjelse på oss. Viruset må vara nytt, men skräcken är gammal. Den bör inte underskattas.
* Källa: Dick Harrisson - "Stora Döden"