I dag går solen upp klockan 09.02 i Piteå, men det är ingen större tröst eftersom prognosen talar om mulet väder och eventuellt snöfall. Förmodligen kommer du inte heller att märka att solen går ner klockan 13.41. Alltså, efter fyra timmar och 39 minuter. Det är allt, resten är mörker.
Den enda trösten är att gråtrista och tröstlösa november snart är slut. En jävla månad som mest bara är en lång dags färd mot natt.

Känner mig tröttare än någonsin när den arma klockan ringer på morgonen. Va! Nej, inte redan. Det är mörkt när man stiger upp och det är mörkt när man går hem från jobbet. Däremellan nyanser av grått, snö och kyla, regn och halka. November är sämst. En månad som gjord för inomhusliv där bokläsning i sängen och långa seanser med film och tv-serier får tjäna som snuttefilt i tillvaron.
Läser att november något förbryllande betyder "nionde månaden" på latin. Det klarnar efter en googling. De gamla romarna valde nämligen att tidigarelägga nyåret två månader år 152 före kristus. Vill du veta varför får du kolla det själv.

På söndag är det första advent och vi kan växla över till ett förhoppningsvis mysigare december. Visst, det kommer att bli ännu mörkare fram till vintersolståndet den 22 december och när det är som värst är  solen uppe blott tre timmar och 20 minuter.
Usch, men skänk en liten tanke till Kirunaborna som inte ser solen från den 11 december och månaden ut.
Fördelen med december är att vi kan mota bort mörkret genom att pimpa med ljus och julstjärnor, lucia och glögg i väntan på tomten och ett gott nytt år. Ja, det där med "gott" får vi återkomma till.

Men, som sagt, november är sämst, om än det alltid finns ljus i mörkret. En afton med Davod Basiri och ett gäng skickliga musiker som tolkar Tom Petty är en lisa för själen även i november. Rockig och lätt vildsint konsert. Mycket gråhårsfolk på plats som likt jag gillar det vi hör.
Att sedan förbandet Cartoon Girlfriend bjuder på kaxig punk gör inte saken sämre. Det jublas och knyts nävar, vi var ju trots allt unga när allt ställdes på huvudet i slutet av 70-talet.

Har inte följt med i "Så mycket bättre", men när jag hör Miss Li framföra Olle Ljungströms "Kaffe och en cigarett" så känns det. Henne ska vi se i Luleå i april.
Men måste dock tillägga att Olles såriga version är bäst. Olle är alltid bäst.