Min guddotter Engla har nyss fyllt nio månader. Det är stort, att ha vistats i världen lika länge som i den trygga omgivning vi alla kommit ifrån. Jag tänker mig att kontrasten mellan magen och den stora världen måste vara rätt stor för en liten tjej.
Det är ingen liten sak att få bli gudfar. Det trodde jag aldrig att jag skulle bli, barnlös som jag är. Jag har aldrig varit någon höjdare vad gäller relationer, så jag har aldrig sett mig själv som någon säker investering för den som vill dryga ut populationsmängden. Att då få se en liten människa börja upptäcka världen är ju fantastiskt. Ett litet skratt blir så mycket värt, och vilket litet inbillat i-landsproblem som helst skär i hjärtat värre än den mest miserabla krigsskildring. Jag tänker mig att det kanske är här som föräldraskapets stora under ligger: fokuseringen på minsta lilla uttryck av mänsklighet, där varje liten känsloyttring ekar öronbedövande i det stora rum av medkänsla vi alla någonstans bär med oss, oaktat mängden tillförd isolering.
Som vuxen vet jag inte om jag lärt mig något vettigt av livet. Jag vet inte om det överhuvudtaget finns något vettigt att lära. Vi föds, vi lever och dör, tiden rinner mellan fingrarna. År blir till ögonblick, omöjliga att hålla kvar. De kom och de gick, oavsett vad vi tänkt oss. ”I går var det sommar, nu är den här/hösten”, för att citera en poet. Vi blir nog inte klokare med åren, bara äldre. Ändå är det svårt att värja sig mot glädjen när min guddotter upptäcker något nytt. Nu senast var det grus. När man ser fascinationen lysa i ögonen är det lätt att bli avundsjuk. Tänk att få känna snö mot handen för första gången. Att få konversera med månen och höra den svara. Tänk att få hitta stjärnorna igen. Vilket privilegium att få vara liten och upptäcka grus!
Vi vuxna har en tendens att vilja lära barn saker. Jag är inget undantag, och jag önskar ibland att snabbt kunna pådyvla min guddotter alla goda råd jag tycker mig ha. Men till saken hör att det inte är hon som ska lära av mig, utan jag av henne. Det gör jag redan. Det är en stor sak att se världen med ett barns ögon, och skulle jag ge ett enda råd till dig Engla så är det att inte bli vuxen för fort. Fortsätt att prata med månen så länge du kan, fortsätt att titta på stjärnorna, gör så många snöänglar du hinner med. Fortsätt att fascineras av grus, vad mamma Frida än säger. Sen kan du berätta för mig vad du kommit fram till, och jag ska gladeligen lära av dig.