Påsken har kommit och gått och många har fått ändra sina planer. Besök har ställts in, resor avbokats och ”social distansering” har blivit ett trenduttryck. Många lider. Vi människor är sociala djur. De senaste årens diskussioner om socialt utanförskap och ofrivillig ensamhet har plötsligt blivit irrelevanta när de upphöjts till allmän lag.
Jag har inga större problem med social distansering. Jag tycker det är skönt. Jag slår ihjäl tiden med att kapa ved och läsa böcker, nu senast Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Boken togs upp för något år sedan i samband med kulturdiskussionen om post-erotiken och bristen på köttslig njutning i svensk litteratur. Jag finner den emotionella distansen till både andra och en själv vara mer intressant, och väl skildrad i boken. Huvudpersonen Elise pendlar mellan närhet och distans, hennes känslor svallar snabbt fram och tillbaka. Hon söker närhet för att minska distansen till sig själv, försöker hitta en trygg hamn i det svallande mörkret. Så snart hon ankrat längtar hon bort, oförmögen att hålla kvar känslorna längre än de ögonblick då de bränner som mest. Just då var det sant. Just då var hon där. Men oförmögen att få känslorna att vara dras hon ut i det obestämda igen. Det är svårt att möta andra människor, och det är svårt att möta sig själv. Hur vet man att det som känns sant i dag också är sant i morgon?
I vårt moderna välfärdssamhälle behöver vi inte längre varandra på grund av ekonomiska eller juridiska/religiösa orsaker. För många av oss har den världsliga sidan av tillsammanshet gjorts överflödig. Den enda rationella anledningen till att vara tillsammans numera är känslomässiga behov. Känslan av kärlek, trygghet, värme. Att behöva varandra enbart för sakens egen skull. Då blir andra saker viktigare. Kemi, gemensamma värdegrunder, attraktion. Tvivel uppstår. Hur mäter man emotionellt avstånd? Hur kan man kvantifiera känslomässig närhet? Ger man mer än man tar, och får man tillbaka mer än man ger? Är den andre ett energiknippe eller en energitjuv? Blodgivare eller vampyr? Hur vet man om man faktiskt är nära, eller om man egentligen är ljusår från varandra? Hur vet man om man verkligen är där? Hur vet man att det verkligen är vi?
På så sätt kan jag faktiskt finna corona-pandemins krav på mänsklig distans betryggande. Fysisk distans är enkel att mäta. Jag vet nu precis var jag står i mina mellanmänskliga relationer: Minst två meter ifrån alla andra.