Det brukar heta att kunskap är makt. Vår nuvarande belägenhet, med corona-pandemin som dikterar vår vardag, visar också tydligt på dess motsats. Bristen på kunskap är bristande makt. Och visst är det obehagligt när vårt samhälles grundpelare rycks undan?
Vår tilltro till vetenskap och experternas kunskap ger oss trygghet i våra liv. När livet tuffar på är det lätt att glömma att lyckan är hypotetisk medan döden är säker, att hälsan är villkorad medan sjukdom är regel. I våra dagliga liv är det ofta det mest osäkra som vi tar för givet. Vänskap, kärlek, glädje, frihet. Trygghet, fred, jobb. Allt det som är svårast att kvantifiera, allt det som vetenskapen inte kan säga något om, är just det som vi hoppas att den ska kunna garantera. När vi nu står inför en sjukdom där vetenskapen står rådlös och som den inte på ett tillfredsställande sätt kan rädda oss ifrån, då rycks en stor del av vår inbillade trygghet undan.
Inte konstigt då att så många blir experter i tider som dessa. Vi har alla våra egna tankar och idéer, vår egen logik och resonabla argument. Konstigt vore väl annars. Samtidigt lever vi i ett samhälle som är otroligt komplext. Även den mest insatta expert har i bästa fall nischad kunskap. Graden av specialisering är så långt gången att även om man ägnar ett helt liv åt ett ämne kan man bara snudda vid dess djup. I expertsamhället är det väldigt få som kan uttala sig om något. Expertsamhället visar att de flesta av oss inte vet någonting. Vi har inte gått på rätt universitet, vi har inte läst rätt böcker. Vi har inga licenser, inga uppburna positioner. Vi är inga auktoriteter, inga forskare. Ändå tror vi oss alla i någon mån veta ett och annat, och därför är alla samhällen en kyrka. Att lyssna på en predikan har däremot aldrig gjort någon till präst. Detsamma gäller för vetenskapen.
När många ickeexperter nu tvärsäkert uttalar sig om allt från smittskydd till ekonomi är det kanske inte konstigt att hånen haglar. Och visst, vissa kanske lever i villfarelse och tror sig vara expert. Men jag tror snarare att det handlar om rädsla. Det är svårt att inte veta. Därför är det också starkt att kunna säga att man inte vet när det gäller något man inte kan veta något om. Anders Tegnell är modig på det sättet. Han vågar stå upp för okunskapens ofrånkomlighet i en tid där alla tycks sitta på ett dåligt underbyggt svar. Kanske kan okunskap också vara makt, om den är vetenskapligt underbyggd?