Jag och mina kollegor på tidningen får automatiska mejl om olyckor i våra inkorgar. Rubriken kan vara "Brand i byggnad" eller "Trafikolycka – flera fordon". Det hör jobbet till.
De mejlen skickades inte på den tiden när Birgitta Östlund var med om sin olycka, men om de hade gjort det skulle det nog ha stått: "Trafikolycka – flera fordon".
Tre ord. En händelse. Något så litet, men som förändrar ett helt liv.
I dag berättar Birgitta, eller Biggan som hon kallas, om augustidagen som blev början på många mörka år. Men hon berättar också om vändpunkten och hur hon ser på livet i dag.
Och det är hennes färgrika utstrålning som fångar mig. Hennes levnadsglädje, hur hon målar fram historien om sig själv och sitt liv. I mötet med henne känner jag mig extra levande.
Två saker som inspirerar mig just nu:
"Vad hände Gina Dirawi?" Alltså själva dokumentären är viktigt och hemsk. Den berör mig, men inspirerar genom berättartekniken. Gillar att den inte går från A till Ö, utan hoppar mellan olika händelser.
Jag blir också imponerad av hur speakertexterna i serien "Det svenska popundret" är formulerade. Det är briljant och nördigt och bakas i slutändan ihop till något allmängiltigt. Fint.