Åter till ordspråket "När fan blir gammal blir han religiös". Så är det nog. Känner jag. Åtminstone ödmjukare. Å ena sidan. Å andra sidan blir man kaxigare, mer argsint. Illspeko, som det så karaktärsfullt heter på pitemålet.  

Exempel på förhöjd kaxighet visade den äldre dam med rollator jag mötte i Gammelstad. Jag gick på den livsfarligt halkiga gångbanan. Hon gick på den sandade körbanan. Mot trafiken! Bilisterna fick vackert vänta till dess damen rollat sig förbi och ingen vevade ner rutan och svor åt henne. Härligt!  

Till sådant som gör mig illspeko hör till exempel att jag går ut från, eller in i, en butik eller annat allmänt ställe, håller dörren så att nästa kan ta tag i den, men nästa tar inte tag i dörren, nästa bara går förbi utan en blick, utan ett tack. Bara går. Som om jag var anställd dörrvakt. Bara glömt att ta på mig uniformen. Då vaknar den lilla hm hm inom mig och när nästa inte heller tar dörren, släpper jag den i precis rätt ögonblick och hen kan få litet ont i näsan. Elakt? Nja. Okej. Litet. Se det mer som en lärpenning.  

Påsskammen (ännu ett skamord i miljöns tecken) breder ut sig därför att fårskallar kastar plastkassar omkring sig och dräper djur och natur. Stundom använder jag tygpåsar och mina plastkassar återanvänds till dess de signalerar att bristningsgränsen är nära. Då får de bli soppåsar som välfyllda varsamt, likt en nyfödd, bärs ut till soptunnan, den gröna, för vidare transport till sopkrematoriet i Boden att omvandlas till värme åt därstädes boende. Det är dem väl unnat. Boden och Sibirien har något gemensamt.  

Påssjukan har gjort att en numera nästan alltid får frågan "Vill du köpa en påse?". Ofta befogad, men framkallar stundom litet andnöd. 

Ponera att du köpt sängkläder plus stearinljus, för att spara el, och så får du frågan om du också är spekulant på en påse. Ja tack, säger du då och försöker att inte visa hörntänderna. Invärtes tänker du att nästa gång ska jag testa att säga nej tack, det behövs verkligen inte. Kuddarna bär jag på huvudet, täcket och sänglinnet klämmer jag fast under armarna, i händerna tar jag stearinljusen och om du då är så snäll och sätter handväskan mellan mina framtänder så ska jag nog kunna rädda en och annan fisk från påsdöden.  

"Bwa?" 

"Vill du ha kvittot?"  

Här får du spotta ut handväskan och säga: Sätt det bakom högerörat, tack.  

Så där ja. Nu är jag redo att gå ut och gå med hunden och omfamna världen.