Vågade mig till stan. Gick med blicken stint riktad framåt, lystrade som en vältränad stövare efter hostningar och snörvel. Kom på mig med att hålla andan mest hela tiden och när nöden så krävde, kortandas genom näsan så att ev virus fastnade i flimmerhåren.
Lyder order och blir allt mer asocial i mitt nya samhällsansvarstagande liv. Det är som jag fått en diagnos med mycket dålig prognos. Undergångskänsla. Inget handskakande, absolut inget kramande och gud bevare för kindpussar. Corona eller inte. Sluta!
Ibland glömmer jag bort att oroa mig. Drömmer om sommarens trädgårdsprojekt. Ett lusthus ska det bli. Ha! Säger överjaget som bor på min vänstra axel.
Media vräker ut information, presskonferenser, program, reportage, intervjuer och desto mer jag får desto mer vill jag ha. En vill ju så hjärtans gärna leva och absolut inte missa ett enda tips om hur det ska gå till.
Ibland kan det kanske bli för mycket. Oron kan kanske göra oss ont. Mer ont än själva orsaken till oron. Inte vet jag. När tidigare har en 85-årig multisjuk kvinnas död i influensa toppat förstasidor och nyhetssändningar. Aldrig. Förstår att det är ett led i att uppfostra oss, så vi inser faran och inte stolpar omkring och tror att det är den vanliga flunsan som årligen dödar runt tvåhundra pers.
Kollar kartan över smittade områden. Stockholm lyser illrött. I övrigt spridda skurar. Norrbotten har i skrivande stund tio konstaterade fall. Importerade. Gläds åt att bo högt upp i vårt väldigt avlånga land med väldigt mycket luft mellan människorna. “Där bor ju bara renar” som sörländska politiker säger när pengar krävs till Norrbotniabanan. Inbillar mig att Coronaviruset är tämligen utmattat när det når fram till oss. Uppförsbacke hela vägen från huvudstaden. Bokstavligt och bildligt.
Läser att Kina kan ha haft Coronaviruset redan i november och febrilt söker efter “patient zero”. Den som först smittades (av vem/ vad?) och satte igång eländet. Ja, när började allt? Egentligen. En kvinna i den inre kretsen, våldsamt influensasjuk i december, är övertygad om att hon redan haft Corona, överlevt och är glad för det. Allt är möjligt, men borde inte patient zero vara en fladdermus?
Det som oroar mig mest just nu är att jordfelsbrytaren slår till och släcker ned nästan hela huset. Spårning pågår efter “patient zero” i den elektriska djungeln. Skönt ändå att den vanliga verkligheten knackar på och kräver uppmärksamhet