Det är tidig morgon och solen har precis gått upp. Marinan börjar vakna till liv och lågmält prat hörs från grannbåtarna. Juan, som sköter vår pir kommer släntrande i sina nötta Flip-flopskor och nickar med ett leende god morgon, fast på spanska förstås. Befinner mig alltså i Las Palmas inför den trettionde upplagan av ARC, Atlantic Rally for Cruisers, eller "Arken" som de flesta säger.
Starten går på söndag och beräknad målgång sker vid St. Lucia i Karibien knappt tre veckor senare. Att korsa Atlanten blir för mig ett äventyr jag länge sett fram mot, sol, vind och salt hav, och bäst av allt, det är mitten av november. En för oss nordbor mörk och sorgesam historia.
Lasse och Anne äger båten vi skall segla och de kom ned redan för en vecka sedan via Azorerna och Portugal. Lasse har rötterna i Piteå – även om det var länge sedan han bodde där – och vi är bekanta sedan barnsben genom våra föräldrar och deras engagemang inom båtlivet i Bottenviken. Seglakompisen Staffan från Umeå finns med på resan och i kväll kommer resten av besättningen, en skåning och två stockholmare. En intressant blandning må jag säga och det skall bli kul att se hur vi kommer att fungera ihop under den nära tre veckor långa seglatsen.
Visserligen är det tävling men få tar den biten på speciellt stort allvar så stämningen på bryggorna är hjärtlig och bokstavligt talat varm. Ett engelskt par pyntade sin jättebåt med girlanger och ljusslingor kryddat med en discokula (!) i masten. Sedan öppnade man såväl skafferi som barskåp för alla som ville komma ombord. Det saknades varken stålar eller generositet på den skutan kan jag lova. Men när klockan närmade sig midnatt och kvinnan ombord drog igång Kareokemaskinen på akterdäck, kändes det som att det räckte och vi strosade hem i den ljumma natten förr lite avslutande sittbrunnshäng, småspråkande kring gamla tiden och gemensamma vänner. Skål för alla albatrosser.
2 700 sjömil utan landkänning skall bli spännande. Aldrig har jag seglat så lång sträcka i ett svep. Skall man jämföra med någonting så motsvarar det väl ungefär avståndet mellan Piteå och Nordafrika, med den skillnaden att det inte finns minsta sten eller grästuva i vägen. Närmaste land kommer istället att befinna sig tre fyra kilometer under oss. Ingen risk för grundstötning alltså.
Just nu fixar vi med det som återstår på s/y Sandvita, som båten heter. Lasse och Anne har gjort det mesta klart så alla tankar är fyllda och bara lite jobb i rigg och motor finns kvar på listan. På fredag kommer all färsk frukt och övrigt grönt och sedan är det bara ”The Big Farewellparty” som återstår. Efter det ställs ölen bort och barskåpet låses. The Race is on! Kanske hinner vi över till St. Lucia innan själva Lucia infaller? Vore en kul grej att fira för en helylleateist som jag. I Piteå lägger sig isen till helgen och många slipar nog sina långfärdsskridskor. Förvisso härligt, men saknar jag det? Näää…
Hola!