På väg mot guldåldern
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ibland undrar jag om jag är lite före min tid. Jag har alltid varit för ung för allting. Antingen handlade det om att gå över vägen, om att ta mopedkort eller om att följa med kompisarna på krogen. Det är inte alltid toppenkul att vara ung och fräsch istället för att vara några år äldre och på väg mot pensionen. Jag, min lillasyster och min kusin brukade leka att vi körde moped när vi var små. Vi tankade vid elskåpet och handlade godis ur postlådan. Dessutom låtsades vi att vi var 18 år samt hade barn, man och hus. Och så moped förstås. I en sexårings ögon är jag alltså jättegammal. Hjälp!
Det är ingen magisk gräns jag kommer att gå över. Världen kommer inte att skimra i rosa och raketer kommer inte att pryda himlen, men jag är nöjd ändå. Jag är så otroligt nöjd över att äntligen verkligen räknas som vuxen. Inte för
att jag känner mig som en direkt ... "Du är inte myndig Malin" kanske mamma och pappa snällt får äta upp. Eller?
När jag tänker "vuxen" får jag upp en bild av en karriärkvinna som stressat springer omkring på stan i höga klackar, med mobilen i högsta hugg i ena handen och en take away-mugg i den andra. Eller vänta nu ... var det inte så jag såg ut i går? Åhnej, jag är ett föråldrat barn! Jag har åldersnojor redan INNAN jag ens har blivit vuxen. Hur ska det här sluta egentligen? Jag kommer säkert att käka anti rynk-creme till frukost i framtiden ...
Det är ju egentligen lite märkligt att du ena dagen är ganska begränsad, men att du nästa dag kan köpa cigaretter, snus, alkohol på restaurang och krog och dessutom får köra omkring i bil. Jag undrar hur mycket man mognar under den natten egentligen. När jag tänker efter har ordet "vuxen" en negativ klang också. Räkningar, lån och pension, hur kul låter det? Börjar tankarna snurra i de banorna skulle det inte förvåna mig om jag får en 18-årskris några dagar in i vuxenvärlden. Hjälp, egentligen vill jag verkligen inte bli vuxen än. Ibland känner jag mig verkligen jätteliten. Varför kan man inte välja hur det ska vara? "Okej, i dag känner jag mig ganska mogen och redo att ta ansvar" En typisk vuxendag. Eller också "Jag vill verkligen rulla nedför den där snökullen och sen må jätteilla." En barndag helt enkelt. Om det ändå var så enkelt!
Nu har jag inget val längre, jag är snart vuxen vare sig jag vill det eller inte. Just nu känns det väldigt lockande att få in en fot i vuxenvärlden. Det enda som nu är kvar att längta efter och bäva för är tjugoårsdagen. Jag har hört att det är den bästa tiden i livet, men jag har också hört att det bara går utför efter det. Med detta sagt känns det ganska bra att jag fortfarande är ung och på väg uppåt!
Det finns tid springa omkring i högklackat med ett stort
kollegieblock under armen, prata i mobiltelefon och samtidigt oroa sig för rynkor. Eller ja, helt enkelt fortsätta som vanligt ...