Ljusglimtar i novembermörkret
November har precis börjat. De sista löven börjar falla från träden. Dagarna är grå, det blåser kallt och mörkret börjar falla redan vid klockan tre på eftermiddagen. Underbart inte sant? Eller så inte ...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I november vill jag helst lägga mig under täcket och stanna där lagom till jul. Mörkret gör mig trött. Oändligt trött, ja faktiskt nästan så trött att jag praktiskt taget skulle kunna sova till jul! Mitt i all trötthet och i allt mörker finns det som tur är ljusglimtar som lyser upp tillvaron och hindrar mig från att gå i idé.
Jag och pojkvännen tog oss en flygtur till huvudstaden. Inte bara för att promenera på stan tills fötterna värkte utan också för att hälsa på min faster och mina underbara små kusiner.
Underhållning led vi ingen brist på i alla fall. "Malin titta på den här då!", "Malin ska jag visa dig den här då?" Nu kan jag allt om bilar, att blå även kan kallas för grön om man känner för det och att godis är ett alldeles utmärkt lockbete.
Jag vet också att smink är ytterst intressant om man är två år. "Jag vill också ha såndär" Och visst, vad gör det om killen får lite rouge på kinderna eller lite hårspray i lockarna?
När skönhetsbehandlingen var klar var det en mycket nöjd kille som utbrast "Du luktar gott och jag tycker om dig" Åh.
Pojkvännen tog barnvagnen i högsta hugg och jag den äldre kusinen i hand för att besöka dagis och parken.
Små barn kan visst prata hur mycket som helst - om en rutschkana. "Om man åker så här går det fortast, men ibland brukar jag klättra upp såhär. Om man går uppför trappan går det sakta och ibland springer jag såhär. Fast den där får man inte vara i för den är trasig. En gång åkte jag i den där och då fick jag ont, för det var en buckla i den. Fast nu är rutschkanan blöt ..."
Som jag tidigare har nämnt hade vi ingen brist på underhållning. En liten springtur för att fånga in förrymd tvååring och locka lite med godis när tvååring inte alls vill sitta i vagnen utan gunga i en vattenfylld gunga var inget besvär, snarare ett nöje.
Vid frukostbordet ville minsta kusinen alltid äta frukost med oss. Detta resulterade i två frukostar, men varken lunch eller middag. Ett utmärkt val, tyckte han. "Jag vill ha kalkon!" utropade han ganska missnöjt. "Det finns bara hamburgerkött, förstår du" svarade jag. "Men jag kan ju inte säga hamburgerkött ..?" svarade en ganska bekymrad kusin.
Jag kan inte sluta le när jag tänker på det. Hur söt kan man bli egentligen? Jag skulle inte ha någonting emot att packa ner honom i resväskan och ta med honom hem ...
Dagarna i Stockholm ska jag leva på hur länge som helst nu. Det får bli mitt ljus i november-mörkret och ända tills det börjar ljusna i mars igen ... Man ska ta tillfället i akt och fylla på ljusglimtarna. Små delmål för att klara av allt mörker. Om ni någon gång har läst boken "Sunes alla kärlekar" kanske ni förstår.
Jag har upptäckt en ny kärlek. En sådan man blir helt fascinerad av. En som gör att man kan sitta och glo i flera timmar på samma lilla yrväder som springer fram och tillbaka och visar röda, gröna och blå bilar.
Pojkvän och sura godisar (min andra stora kärlek) får nu dela förstaplatsen. Någon gång per år får min älskling stå ut med att all uppmärksamhet är riktad mot en annan kille.