Vi är äntligen ute på Atlanten och redan inne på fjärde dygnet. Efter starten i söndags har vi haft en guppig resa då det blåst stadigt kring 14/15 meter per sekund, det vill säga kuling. Nu är vi väl alla ombord hyfsat vana vid friska vindar men ute på världshavet blir vågorna betydligt högre än hemma. Vi susar därför nedför backarna och surfar nästan lika snabba som vinden och det salta vattnet forsar runt stäven, sköljer över däck och vid ett par tillfällen har vi lyckats blöta ned oss rejält i sittbrunnen då rorsman inte hunnit parera en korsvåg i tid. Härligt!
Eller ärligt talat, det där sista är så lagom trevligt då saltet i vattnet stannar kvar i kläderna som blir nästan omöjliga att torka och en ständig klibbighet dröjer sig kvar på kroppen. Nu har vi förvisso dusch och watermaker ombord så saltet går att få bort om man vill, eller så vänjer man sig bara. Lutar åt det senare. En watermaker är för övrigt en mojäng som förvandlar saltvatten till drickbart dito. Den uppfanns av en kille för två tusen år sedan men har nu anpassats till långseglarens behov. Jag menar, vem vill duscha i vin?
Otroligt nog är vi i princip förskonade från sjösjuka ombord. Skeppare Lasse är naturligt vaccinerad från barnsben och Anne som sköter den mesta mathållningen ombord har inga som helst problem att röra ihop en gryta eller sortera bort rutten avokado under däck när det gungar som mest. Imponerande! På övriga besättningsmedlemmar syns små sjösjukeplåster bakom varje öra och det verkar funka bra. Skönt för alla. Personligen har jag aldrig haft problem med den där åkomman och de enda plåster jag bär sitter i pannan och på knäna efter en nattlig utflykt på fördäck i beckmörkret.
Förrgår natt var resans hittills mäktigaste upplevelse. Fullmånen kom upp och det blev, om inte dagsljus så näst intill, i sittbrunnen och på havet. Som en vinternatt på isen, fast mer levande och framför allt mer rörligt. I skummet och virvlarna bakom aktern syntes mareld likt exploderande LED-lampor innan det lika snabbt försvann och skåningen Bengt såg en delfin hoppa i mångatans sken allt medan den svagt rödfärgade instrumentpanelen visade kurs och fart mot Karibien långt fram unde horisonten. En natt att minnas.
Skåningen heter för övrig Bengt och är synnerligen sympatisk prick. Han delar hytt med Staffan från Umeå. Staffan och Bengt. Låter som ett barnprogram från 70-talet, eller hur? Jag har tejpat upp en skylt med deras namn på hyttdörren med precis den texten men det vet de inte om eftersom dörren går utåt och alltid är öppen när ingen är där. Sant, och sånt, har vi övriga ombord kul åt. Barnsligt? Javisst, men när barnasinnet försvinner ligger man risigt till.
Annars börjar vi komma in i våra rutiner och har gått ned på tvåmansvakter under nätterna. Jag har alltid varit svag för just nattseglingar på havet. Man bara finns där ensam ute i mörkret, utan att någon egentligen vet om det. Frågan är om man ens existerar just i de stunderna.
Det är nog bara månen som kan svara på det.
Ohoj!