Barracuda Ridge, 250 sjömil öster om St. Lucia. Det känns som målrakan och innebär mindre än två dygn kvar att segla för oss om inget oförutsett inträffar, vilket det nästan alltid gör. Sedan förra rapporten har vi nött av fallet till storseglet som kom ned med buller och brak. Vi har droppat genuan i havet av liknande anledning och tvingats upp i masttoppen för reparation. Skepparen – ingen annan anmälde sig frivilligt – har lagat båda toaletterna och det har införts ransonering på kaffet. Vet inte vilket av ovanstående som varit värst, men för tillfället flyter allt som det ska igen. Flyter gör däremot inte den segelbåt som rapporterade läckage ombord i förrgår natt. Det inströmmande vattnet gick inte att hejda så hela besättningen fick gå i livflotte och kunde sedan bara titta på när båten gjorde sin sista resa ned i havsdjupet. Lyckligtvis fanns ett handelsfartyg i närheten så alla kunde snart räddas till säkerhet. Det händer grejor på böljan den blå.
Att råka ut för trubbel är dock faktiskt helt enligt planerna. När vi nu snart går i mål efter arton dygns segling, har vi nämligen avverkat mer distansminuter än vad de flesta båtägare får ihop på flera år. Tänk dig själv att segla från Piteå norra hamn till Svinöra tur och retur 270 gånger på raken utan att stanna. Klart saker skulle hända och prylar gå sönder. Så egentligen är vi mest glada här ombord att inget värre trots allt har skett. Roderlagret som sprack första dygnet och sedan hållits på plats med hjälp av spännband, linor och ringnycklar (!) verkar hålla hela vägen och vattenläckaget är minimalt. Den olycklige besättningsmedlemmen som flög huvudstupa in på toaletten med inre blödningar som följd, har slutat pinka blod och kan nu hjälpa till med styrningen igen. Den sistnämnda incidenten är väl den som berört oss mest och konsultation med läkare samt en ”Plan B” har varit upprättad sedan länge ifall personen i fråga inte skulle bli bättre. Nu gick det bra till slut, skönt.
Det är djävulskt varmt ombord och trots åtta, nio meters vind är det svårt att hitta svalka på däck. Nere i båten är det än värre och termometern visar på långt över trettio grader. Senaste nätterna har seglats i enbart shorts och t-shirt, ibland inte ens i det. Radion sprakar fortfarande tom på musikkanaler men vi hoppas när som helst få höra de första reggaetakterna, ett säkert bevis på att Karibien är nära. Spelas det däremot rapmusik vänder vi om och seglar hem igen ...
Skepparen vispar ihop en fläskpannkaka att gräddas i ugn. Genast är definitionsdiskussionen igång. Pannkaka, ugnspannkaka, plättar, småplättar. Vad skall vi egentligen äta? Skåningens åsikt i denna fråga – liksom i de flesta andra – är både tydlig och klar, dessutom framförd med fler ord än jag visste fanns i ämnet. Stockholmarna däremot är inte helt överens inbördes, medan vi ombord som kommer från ärans och ödmjukhetens landsända, helt enkelt börjar mumsa i oss av den brunbrända – pannkakan! En personlig favoriträtt som får bli den sista under segel. I St. Lucia väntar sedan vår gamle vän Kapten Morgan, det skall bli ett kärt återseende.
Ohoj!