Tjugoåtta
Om 28 dagar tar jag studenten. 28. Det är som februari. En kort liten vintermånad i sommmarförklädnad. Sedan står jag där. Fri. Helt jävla fri.Det går inte att räkna ner utan att tänka på vad som väntar när man når siffran noll. Och nu talar jag inte bara om lördagmorgonen, då man kommer vakna upp med lastbilsflaksmusik i huvudet, möjligtvis en lätt huvudvärk och ett mascaragråtet ansikte. Jag pratar om allt. Om allt som följer efter den 11 juni. Om livet.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Året är 2038. Jag är 47 år gammal. I ansiktet löper åldersfåror, nästan som uttorkade floder i ett sandlandskap. Jag suckar. Ålderns rätt hade tagit upp mitt ansikte i domstolen och jag hade inte vunnit fallet.
Jag har en kort frisyr. Och det vet ju alla, att uppåtfrisyrer, det har man för att kompensera allt annat som hänger... nedåt. Mycket riktigt. När jag granskar min kropp, märker jag att det är ganska mycket som verkar ha fallit offer för gravitationslagen.
Jag lämnar mina fysiska förluster bakom mig och tittar mig i stället omkring. Det verkar som att jag bor i ett slott. Det är högt i tak. Fönstrena är stora. Jag går fram och tittar ut. Mina ögon bländas av det gröngnistrande landskapet. Så långt ögat når, breder sig fälten ut, som ett gräsfärgat lapptäcke. Det verkar som att jag är på Irland. Jag sträcker ut handen utanför fönstret. Små regndroppar nuddar min hand. Jo, jag är definitivt på Irland.
Jag tittar ner på min egen gräsmatta. Jaha. Ser man på. Där går gubben (jag har en gubbe!) och klipper gräset. Den gamla gräsklipparen från 2022 (okej, det där var en ny mening) verkar inte vilja lyda honom. Han sparkar på den och svär något på irländska. "Load of fockin’ bollsch, this fockin’ arse." Han suckar. Sedan tittar han upp mot mig. Våra ögon möts. Jag förstår genast varför jag hade hamnat på Irland. Det här var mannen i mitt liv. Med sina irlandsgröna ögon, hade han lockat mig halvvägs över Atlanten och nu, 47 år gammal, var jag fortfarande fast där. På den gröna ön. I de gröna ögonen.
Plötsligt springer en ung kvinna in på gården. Jag känner igen henne. Det är som att jag har träffat henne, för länge sedan, men inte kan komma ihåg vart det var. Samtidigt som hon öppnar munnen i ett upprört samtal (eller, jag vet inte om hon är upprörd, jag hör bara hur hon svär, men det verkar som att det är något man gör på Irland) med min gräsklippande gubbe, förstår jag varför jag känt igen henne. Det är ju jag. För 28 år sedan. Fast med irlandsgröna ögon. Plötsligt förstår jag. Fockin’ shite. Jag har en dotter. Unge. Avkomma.
Det blir för mycket för mig. Först hängtissar, sedan en grön ö, en trasig gräsklippare och nu en dotter. Jag återvänder tillbaka in i mitt slott. På en stor gammal ekbyrå (jag måste säga att jag är imponerad över min sanslöst stiliga slottsinredning) hittar jag fotografier. Jag fastnar genast vid ett av dem.
Jag. Den vita mössan. Blommorna runt halsen. Och grönskan i bakgrunden, inte av någon irländsk kaliber, utan gammal hederlig norrlandsgrönska. Det är ett fotografi från min student.
Jag återvänder till verkligheten. Året är 2010 och om 28 dagar tar jag studenten. Vad som kommer hända när jag har räknat färdigt och nått den frihetsfyllda siffran noll, det vet jag inte. Av någon anledning blev jag sugen på att resa. Och jag behöver väl knappast säga, vart den resan skulle bära av.