Mitt liv som häxa
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag brukar tänka på hur det hade varit, om jag hade fått det där brevet. Mitt liv hade sett så annorlunda ut.
Jag vill så gärna tro att jag skulle ha hört till Gryffindor, elevhemmet där de modiga, ridderliga och starka hamnar. Men, ärligt talat så är jag rätt så mesig. Om det skulle komma en eldsprutande drake flygande skulle jag nog springa gråtandes därifrån, i stället för att modigt trolla bort den med mitt trollspö, sådär gryffindoraktigt. Nä. Jag hade nog varit en hufflepuffare. Hårt arbete, tålamod, vänskap och lojalitet känns lite mer jag.
Jag skulle inte ha behövt gräva ner mig i de vanliga gymnasieämnena. Mina timmar av studier skulle jag i stället ha ägnat till trolldryckskonst, kvastflygning och örtlära. Av erfarenhet från mitt nuvarande mugglarliv skulle nog trolldrycksämnet dessvärre gå lite tungt. När det kommer till att blanda ätligheter är jag nämligen en livsfara. Så länge det inte handlar om några
illaluktande och giftiga (helst dödliga) trolldrycker. Sådana vätskor skulle jag nog ha varit ganska bra på. Eller, är, rättare sagt. (Seriously, måste lära mig att läsa recept snart.)
Kvastflygning skulle jag nog däremot behärska rätt bra. Jag hade kanske till och med kommit med i qudditchlaget. Schwosch, schwosch, swosch. Jag känner nästan den där kalla Skottlands-luften i ansiktet, där jag svävar fram på min Nimbus 2000. På den guldsvarta hufflepuff-läktaren jublar mina elevhemskamrater. Liza, Liza, Liza. Ett rytmiskt mässande hörs från mina supportrar. Jag blickar ner från min snabba kvast. De älskar mig.
Så stannar allt. Det är som att någon vrider ner volymen. Volymen på allt. Det enda som syns, så där magiskt och skimrande som bara saker i en förtrollad värld kan vara, är han. Cedric. Cedric Diggory.
För er som inte har sett honom kan jag bara säga: too bad for you. Killen är nämligen perfektion. Cedric (som för övrigt påminner en hel del om allas vår älsklingsvampyr, Edward Cullen) är inte bara lagkapten i Hufflepuffs quidditchlag. Han är det mumsigaste som någonsin satt sin fot i magivärlden. Och bäst av allt - han är min.
Jag bromsar in kvasten när jag möter honom. Han bromsar in sin också. Nära. Våra blickar möts. Han ser på mig, sådär djupt och förföriskt som bara en trollkarl kan göra. Åh, Cedric. Jag sluter ögonen och lutar mig sakta framåt. Så, i en glittrande stund, möts våra sprakande lä-ä-ä-ä.
Nä. Nu spårade det ut. Det gör ofta det när jag tänker på Hogwarts. När jag tänker på den där förtrollade världen - där allt man önskar bara är ett trollslag bort. Där man kan blanda trolldrycker för alla ändamål, där man kan flyga - bara genom att grensla en träkvast - och framför allt, en värld där jag kunde ha tillhört någon som Cedric Diggory.
Men, nu blev det ju inte så. Jag förblev fast i mugglarvärlden. Och för det kommer jag aldrig förlåta mina föräldrar. Det kanske verkar bittert. Men, jag är ju trots allt en häxa. Vi är lite bittra.