Mitt glittrande paradis
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I somras skulle jag och en kompis flyga ner till Stockholm. Trots att folkkaoset på vår lokala flygplats brukar vara lika med noll, åkte vi dit en hel timme före planet skulle lyfta. Vi skulle ju trots allt till Stockholm och att börja resan med gott om tid och ett norrländskt tempo var en förutsättning för att vi inte skulle ryckas med i storstadsstressen.
Efter den tio minuter långa resan till flygplatsen, vandrade jag och min reskamrat mot ingången, med varsin väska rullande bakom oss. Förväntansfulla inför resan, skrattade vi oss genom den lilla promenaden från parkeringen till vänthallen. De automatiska entrédörrarna öppnade sig för oss och vi klev in i det stora rummet.
Våra förväntansfulla leenden svalnade snabbt. Lokalen var mörk. Incheckningen var stängd. Det fanns inte en levande själ i närheten. Jag kastade en blick på skärmen som visar avgångar och ankomster. Mycket riktigt. Vår flight fanns med. Jag förstod ingenting. Det var först då jag la jag märke till tiden. 15.50. Vi trodde att vi skulle åka med ett plan som gick 16.40. Samtidigt som jag konstaterade att 16.40-flyget var något jag själv hittat på, kastade jag mig mot fönstret som vätte mot landningsbanan. Där stod mycket riktigt det stora vita planet. Två herrar var i full färd med att dra loss påstignings-trappen. Jag kände mig handfallen. Förlamad. Där ute var vårt plan. Och vi satt inte i det.
Jag vaknade från mitt förlamade tillstånd och började agera. Jag kastade mig på alla dörrhandtag jag hittade. Jag ryckte. Bankade. Jag tror till och med att jag, i stundens hetta, skrek lite. Det var nog det som gav resultat, för som från ingenstans kom en förvånad kvinna gående.
Vi förklarade kaotiskt problemet. Vi viftade med händerna. Vi berättade, i ett tempo som var allt annat än norrländskt, om 16.40-planet som tydligen inte fanns. Kvinnan tog tveksamt upp sin walkietalkie. "Vi har två standby-passagerare här, kan ni vänta på dem?" Ett knastrande hördes och piloten svarade. "Ja, det går bra."
Jag var så tacksam. Ännu en gång hade det norrländska inlandet bevisat varför det är min favoritplats i hela världen. Vi hade kommit till flygplatsen sju minuter innan planet skulle lyfta. Sju minuter. Och ändå fick vi åka med. Sådant händer bara på Arvidsjaurs flygplats. Pröva stoppa ett plan på Arlanda, säger jag bara.
Arvidsjaur är en milsradie av trygghet. En milsradie som aldrig kommer bli en pittoresk håla för mig. Det kommer alltid vara mitt glittrande paradis. Jag vet att vart jag än hamnar, så kommer jag alltid återvända hit. Men när jag väl återvänder, måste jag dock se till att komma i tid till flygplatsen, vart den nu än är. Att stoppa ett flygplan, det gör man nämligen bara en gång i sitt liv. Och framförallt, att stoppa ett flygplan, det gör man bara i Arvidsjaur.