Hundra goda gärningar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mitt projektarbete är en abstrakt vänlighetsträning. Som ett snällhetsläger. Jag ska göra hundra goda gärningar. Hundra gester av vänlighet. Det är en tung siffra. Ändå är den så lätt att bära. Det är det som är det fina med kärlek. Man förlorar den inte, fast än man ger bort den.
I mitt glittriga anteckningsblock finns än så länge fyrtiofyra goda gärningar dokumenterade. Fyrtiofyra slumpmässiga handlingar, där ingen är den andra lik.
En gärning som ligger mig nära hjärtat är nummer tolv. Jag var i Umeå, för en helgvisit hos min storebror. Det var en fantastisk septemberdag, där höstens friskhet och sommarens värme omfamnade varandra. En omfamning som tog skepnad i rosiga kinder och solbländade ögon.
Samma helg var det kyrkoval. Det var ingenting man kunde undgå, då stadskärnan präglades av både moderatiskt blå och socialdemokratiskt röd propaganda. Av det sistnämnda partiet fick jag en ros. Jag fingrade länge på den klarröda blomman.
Den var inte så mycket för världen. En ensam liten växt, som bara råkat hamna i min hand. Den var nästan ful. Den kändes falsk på något sätt. Som en muta. Jag kände mig skyldig att lägga min kyrkoröst på de röda, bara för att jag fått en ros av dem. Det var så fel. Rosor skulle ju vara en symbol av kärlek. Inte någon korrumperad låtsaspresent.
Så fick jag syn på ett gammalt par. De gick hand i hand och såg sådär självklart och obesvärat förälskade ut. Jag tänkte att rosen som skavde i min hand skulle se så mycket bättre ut i deras kärleksidyll. Plötsligt började projektarbetesnerven pulsera. Väckarklockan som jag ställt på ringning då någon god gärning var i närheten, plingade hysteriskt.
Med stadiga kliv och ett leende på läpparna närmade jag mig det gamla paret. "Ursäkta" sa jag och lämnade fram rosen. "Jag tänkte bara önska er en bra dag!" Paret såg helt oförstående ut. "Nämen.. varför då?" utbrast farbrorn. Frågan överraskade mig, men jag svarade sanningsenligt. "Tjaa.. ibland vill man ju bara vara snäll!" I de isblåa ögonen glittrade plötsligt en tacksamhet som förstummade mig. Varenda rynka som formades runt hans ögon, var en rynka av ärlig uppskattning. "Nämen, kära nån, tack så mycket!" sa han med ett stort leende och strök en hand på min kind.
Jag gick därifrån. Eller, svävade snarare. Min smutsiga ros, som jag bara väntat på att få kasta i en soptunna, hade bytt skepnad. Den hade gått från en politisk muta, till en gest av ren och enkel vänlighet. Jag mådde bra. Jag vet inte hur den gamla farbrorn och hans käresta mådde, men att döma av de glittrande ögonen som fortfarande lyser upp mina dagar ibland, så tror jag inte att han heller mådde så dåligt.
De är små. Men de varar i all evighet. Som en vindpust som för alltid fläktar. En win-win-situation för alla inblandade. Goda gärningar. De är underbara att ge bort och fantastiska att ta emot. Men, det finns alldeles för lite av dem. Så, hjälp mig att vända statistiken uppåt och ställ din väckarklocka också.