Bästa vänner för alltid
Många uttalar orden flyktigt. Som att de vore luft. Inget mer än ett andetag, delat mellan två människor. Men det är inte bara ord. Det är ett villkorslöst löfte om att vara någons så länge man lever. Kravlös vänskap, i all evighet.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej, jag minns det inte, men liksom sägner som förs vidare, har jag fått det berättat för mig. För, trots att det känns som att hon varit min bästa vän sedan tidernas begynnelse, kan jag inte överge det faktum att jag hade hunnit leva nio år, innan jag träffade henne.
Sara kommer egentligen från södra Sverige. Hon var tolv när hon flyttade hit. Vi var båda små, även om Sara, med sina tre års försprång, var lite större. I samma sekund som hon steg in i stallet, steg hon in i mitt liv. Vårt obotliga intresse för de fyrfota djuren blev vår gemensamma nämnare. På en liten ridskola, det som vi båda betraktade som vårt andrahem, blev vi varandras andrafamilj. Det gick många år. Vår vänskap växte. Vi växte upp. Vi växte ihop.
Vi är inte alls likadana. Jag och Sara delar en baklängesvänskap, där allt någon av oss saknar, kompenseras hos den andre. Jag står för det norrländska lugnet. Sara är min totala motsats. Hon är virvelvinden från söder, som inte ens fysikens lagar kan hålla band på. Ett kreativt yrväder och totalt ogenerad, vad gäller vardagens alla åtaganden.
Vi har plockat grodor. Vi har grävt ned brev, för att sex år senare gräva upp dem och konstatera det faktum att en glasslåda med silvertejp runt, inte är ett lämpligt substitut till en tidskapsel. Vi har hoppat från tak. Fantiserat om framtiden, det där genomskinliga, som verkade vakta utanför barndomens skyddande väggar. Vi har, tillsammans med en stor stekpanna och skräcken för inbrottstjuvar, delat sovsäck en skräckslagen natt. Vi har i många år brevväxlat, något som resulterat i en kavalkad av kuvertfyllda flyttkartonger. Vi har koreograferat danser. Skrivit låtar. Vi har gjort allt. Allt.
Efter fem år i Arvidsjaur åkte Sara tillbaka till södra Sverige. Tillbaka till det som alltid varit hemma för henne, men borta för mig. Det var domedagen. Slutet på en era. Jag väntade bara på att ensamheten skulle ta mig. På att hjärthalvan skulle börja snäva åt om halsen, som en enslighetens snara.
Men snaran kom aldrig. Jag behöll henne. Avståndet blev närheten, och de hundra milen som gapade emellan oss, blev plötsligt ett tomrum att fylla ännu mer vänskap i. Fem år tillsammans och fem år åtskiljda. En evighet av tio år, som bara fortsätter att växa, som ett universum av vänskap.
Den där osynliga bästa-vänner-hjärthalvan hänger runt många halsar, runt om i världen. Det är en klenod man aldrig kan ta av sig. Ett tacksamt smycke att bära. En kompass, som alltid kommer leda dig rätt. För, om jag någon gång känner mig vilsen, behöver jag bara titta på henne, min mänskliga tvärtemotspegel, och veta precis vem jag är. Liza. Saras bästa vän. För alltid.