Det finns kreativitet i alla själar men hos många dör den som en följd av syrebrist.
Alla föds med en vilja att skapa. När vi är små fyller vi tomma ark med kritklotter, och trots att ingen annan kan se det så är det mästerverk.
På toalettväggen hos en kompis har man hängt upp tavlor som hans lillasyster ritade när hon var bara ett par år gammal. ”Jag hoppar”, heter en, trots att det för mig bara är en massa streck ovanpå varandra, en virvelvind av någonting jag inte kan se. Det spelar ingen roll. Ingenting blir någonting så fort en idé föds i en människas hjärnbalk.
Många lyckas hålla den där skaparglädjen vid liv även i tonåren. Syretillförseln må kanske bli mindre, för att man får höra vuxna röster säga: det går inte att hålla på så här (du måste ju tjäna pengar, du måste ju ha ett riktigt jobb), och vissa kanske inte klarar av att hålla andan mycket längre. Och lite mer kreativitet går en säker död till mötes, men det finns rebeller som går emot systemet. Ett system som ser till att göra det så svårt som möjligt för de få överlevande.
Det är nämligen så, att för de som vill göra sin kreativitet till leverne, som inte tänker nöja sig med någonting som i deras ögon är halvdant, är det svårare än vad det borde vara. Att starta ett eget företag är inte bara riskabelt utan dessutom rent problematiskt.
Vill man starta eget företag och inte har nog med kapital för detta finns det någonting som heter något så tjusigt som ”stöd till start av näringsverksamhet”. Vi dödliga brukar kalla det ”starta eget-bidrag”. Men för att få ett sådant stöd räcker det inte alltid med att ha en exceptionell idé eller ens världens affärsplan. Du måste istället vara ung och ha en funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Eller vara 18 år och stå långt från arbetsmarknaden ”på grund av särskilda skäl”. Eller vara minst 20 år och uppfylla villkoren för att delta i jobbgarantin för ungdomar. Eller vara minst 25 år gammal, anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen och i behov av fördjupat stöd (allt detta citerat ur en broschyr från Arbetsförmedlingen).
Och jag kan fortsätta, men det räcker så. En bordsgranne på en inspirerande frukost formulerade det så bra med att säga att egenföretagande har blivit en arbetslöshetsåtgärd istället för en näringsfrämjande åtgärd. Det ska inte vara så.
De som trots stryptag, och snärjande händer lyckas få kreativiteten att fortsätta andas ska inte ha det svårt. Det anstår dem inte. Istället ska de uppmuntras, erbjudas plattformer, kapital och vägledning för att hitta rätt. Så att de kan andas utan respirator.