Om min dejt med spyan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är den mest oromantiska varelse på två ben och jag kan inte förstå hur tända ljus och musik ska tillföra en romantisk känsla. Den första gången - och förhoppningsvis sista - jag var på dejt var det tillsammans med en människa jag kände utan och innan men lik förbannat så kunde jag inte slappna av tillräckligt för att vara mig själv.
När ytterdörren öppnades och en skjortklädd man stod framför mig kunde jag knappt hålla mig för skratt. Inte för att han såg det minsta rolig ut, utan för att det är min naturliga reaktion på nervositet.
I den i övrigt tysta lägenheten strömmade lugn musik ur stereons högtalare. Musik som var noggrant utvald för att passa tillfället. Kärlek, kärlek, kärlek och ännu mer kärlek.
Jag blev visad till köket där tända ljus stod på bordet och maten stod redo att serveras. Jag minns att jag var stolt över att jag hittills skött mig relativt fläckfritt och jag tänkte att det här kanske inte skulle bli så hemskt ändå.
Det är ju trots allt en väldigt fin gest att klä upp sig och bjuda på god mat med tillhörande dryck.
När jag satte mig till bords blev jag serverad en gudomlig kycklingsallad som jag hade älskat i vilket sammanhang som helst utom just detta. Eftersom mina tänder darrade av nervositet hade jag väldigt svårt att tugga maten ordentligt och allt verkade fastna i min tandställning.
Jag kunde inte le med munnen öppen, så jag försökte diskret peta bort maten. Jag hörde att han pratade med mig från andra sidan bordet men var så uppe i mitt eget att jag inte kunde urskilja orden.
Jag petade lite till höger och lite till vänster, upp och ner, fram och tillbaka. Så var kycklingen äntligen ur världen. Nöjd över min diskretion var jag redo att bege mig in i samtalet igen. Men efter bara ett par minuter blev jag tvungen att upprepa rensa-ut-maten-proceduren igen samtidigt som jag började lägga märket till hur oerhört obekväm min stol var.
Mina strumpbyxor skar in i ändan och mina skinkor kliade. Med en hand i munnen och en på stjärten försökte jag delta aktivt i en diskussion om George Bush och hans brutala dödande av judar. Eller var det Hitler han pratade om? Jag hade tappat sammanhanget.
Efter maten hade ett antal vinglas slunkit ned och jag mådde betydligt bättre än i början av kvällen. Vad fan, det här var väl inte så hemskt? Jag skötte mig ju finfint! Vi satte oss ned i vardagsrummet för att spela lite Alfapet (han visste att det var mitt favoritspel eftersom jag är oslagbar).
Jag var hur positiv som helst, det här var ju skitkul. Om jag var den enda onyktra i rummet, så var det ingenting jag lade märke till för tillfället. Jag skämtade och pratade på som den positiva människa jag är. Och när min Alfapetsvinst var konstaterad ställde jag mig upp för ett segervrål och som på beställning kom den. Spyan.
Resten av kvällen låg jag med huvudet i toaletten och min vänlige dejt höll upp mitt hår. Jag reflekterade över kvällen och kom fram till att det här verkligen inte var min grej.