Att flytta ihop
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dock ändå så vaknar vi alla upp en dag och inser att vi är vuxna, om inte annat för att vi är så illa tvungna. Även om det inte känns i kroppen så är vi det på pappret och då förväntas man agera efter det också.
Min pollett föll ner först när jag insåg att jag är tillräckligt gammal för att kunna säga ja när min pojkvän ber mig att flytta in och utan att det skulle vara speciellt konstigt.
Första gången han frågade trodde jag att han hade blivit galen. Jag, flytta ihop? Jag är ju bara ett barn!
Andra gången han frågade tänkte jag faktiskt på det i några sekunder innan jag avfärdade förslaget och gångerna därpå lite längre. När han sedan tröttnade på att fråga så började jag på allvar att fundera på saken.
Jag menar, vad har jag egentligen att förlora? Vi har alltså varit tillsammans i fyra år så det skulle inte bli ett sådant där snabbt flytta in och flytta ut eftersom vi känner varandra rätt så bra.
Vi vet vilka styrkor, svagheter, kroppsdofter och dåliga vanor vi kan förvänta oss av varandra.
Sedan har vi den ekonomiska frågan som alltid brukar bidra till besvär. Men efter en snabb huvudräkning insåg jag att jag skulle ha råd med hyra och mat även om jag bortser från löning. Dels har jag ju studiebidraget och dels underhållet som jag får tack vare att mina föräldrar inte levt tillsammans sedan jag var ett år. Tack för det, mina kära.
Och om det nu skulle skita sig totalt så kan man ju alltid flytta hem till mamma igen. Hon bor trots allt bara några hundra meter bort.
Men när jag äntligen övertygat mig själv om att det inte var en dum idé hade jag, som sagt, avböjt så många gånger att han inte längre orkade fråga. Jag gick och väntade i en vecka eller två men på grund av mitt dåliga tålamod och att väntan inte verkade ge resultat så bestämde jag mig för att agera.
Det första jag behövde göra var att få honom exalterad över förändring i lägenheten så att han skulle acceptera min ankomst. Så när jag såg någon trevlig tavla eller lampa förklarade jag hur SJUKT snyggt det skulle vara att ha den i lägenheten.
Och efter massor av engagemang och övertygelse från min sida började även han att bli engagerad. Planen gick sakta men säkert framåt.
Så när min pojkvän kom förbi mitt arbete en eftermiddag och jag kom på mig själv med att säga: JAG VILL FLYTTA IN HOS DIG, blev jag förvånad av både min röstkapacitet och över att mitt tålamod redan tagit slut.
Jag ångrade mig genast och var övertygad om att han skulle skratta mig i ansiktet. Men ack så fel. Istället ställde han sig på knä mitt i butiken (den var tom, tack och lov) och bad mig att flytta in. Trots mina svårigheter för romantik så var det precis vad jag behövde.
Det här var en vecka sedan och till helgen smäller det.
Jag är arton år och snart sambo.
Jag är arton år och går ut skolan.
Jag är arton år och har arbete.
Vad fan kommer hända när jag fyller nitton?